Företagande, jobb och framtid

Den här veckan har jag kommit igång på riktigt med den tredje inriktningen på mitt företag, nämligen hopp- och dressyrträning för elever med egen häst. De andra inriktningarna, ridskolevikarie och föreläsningar är redan igång. I veckan har jag hållit en dressyr- och en hoppträning, plus att jag har ridit två hästar åt en elev. Det är så kul att vara igång!

Mitt företag är ett sidoprojekt som jag håller igång samtidigt som jag studerar. Det viktigaste med företaget är att jag får göra saker som jag tycker är kul. Dessutom passar jag på att lära mig nya saker, förhoppningsvis tjänar jag en slant och så är det skönt att ha friheten att själv välja sina uppdrag. Som anställd är det ju bara att göra de uppgifter som man har fått, i företaget är det upp till mig vad jag väljer att tacka ja till.

I framtiden tänker jag ändå att jag allra helst skulle vilja vara anställd och inte driva eget. Det förutsätter förstås att jag får en tillsvidareanställning. Det är verkligen ingen självklarhet idag, det är så många som har osäkra, tillfälliga anställningar, jobbar i bemanningsföretag och så vidare. Jag tycker att det är synd att det är så svårt att hitta trygga anställningar. Det gäller förstås särskilt de som saknar högre utbildning. Att ha tillfälliga jobb, att vara springvikarie eller behovsanställd kan fungera för vissa, men det kan vara svårt att kombinera med exempelvis familjeliv. Jag måste hitta hundvakt när jag ska jobba, vilket inte alltid är enkel. Jag kan bara föreställa mig hur det är för de som har barn och som kanske blir inringda med kort varsel, kanske dessutom på obekväma arbetstider.

Jag gillar den frihet att styra min egen tid som jag har just nu, med studierna och mitt företag. Jag brukar skämta om att jag aldrig mer vill jobba heltid. Och visst är det skönt att själv kunna planera, men jag tror att jag är en för ängslig själ för att helt kunna slappna av om jag skulle försörja mig på firman. Därför önskar jag mig ett lite lagom tryggt jobb när jag är klar med mina studier… Tur att det är två år kvar!

På tal om studierna, på måndag öppnar antagningen för vårterminen. Jag läser fristående kurser och kan välja fritt vad jag vill läsa. Jag tror att det kommer att bli något med arbetsrätt, arbetssociologi eller arbetsmiljö i vår. Frågan är bara om det ska bli på distans eller ”vanligt”? Jag är lite orolig över att distansstudier skulle kunna leda till att jag isolerar mig för mycket och träffar för få människor. Samtidigt blir det ännu färre tider att passa, mer utrymme för att jobba när mina kunder önskar och mer tid tillsammans med hunden om jag sitter hemma och pluggar. Jag har till den femtonde oktober på mig att bestämma mig, den som lever får se!

Plåster för själen

Jag har ju tidigare skrivit om Hjärnkoll som jobbar med att uppmärksamma och förebygga psykisk ohälsa i arbetslivet. I dagarna lanserade de en nyhet, en förbandslåda både för kropp och själ. Under hösten ska några olika företag få testa förbandslådan. Jag tycker att idén är superbra och hoppas på att alla arbetsplatser får möjlighet att ha en liknande i framtiden!

Tänk så mycket mänskligt lidande som skulle kunna förhindras genom att arbetsgivare snabbare kom till handling när någon på mår dåligt på jobbet. För att inte tala om alla pengar som skulle kunna sparas tack vare färre sjukskrivningar…

 

Jag stödjer kampanjen för att alla ska ha samma rättigheter
och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Stöd du också! www.hjarnkoll.se

Men ge mig lite mångfald då!

En i min klass på universitetet berättade om hur man på det stora möbelföretaget jobbar med mångfald. Det är så viktigt för dem att medarbetarna är av olika kön, olika åldrar och kommer från olika delar av världen. Däremot är det inte okej att tänka utanför boxen när det gäller det som kallas ”personalidé” eller värderingar. Alltså har man en massa medarbetare med olika hudfärg, fast som tänker precis lika. Det blir väl inte mycket till mångfald?

Dagens Nyheter har en artikel om introverta människor i arbetslivet idag. Grejen är ju att vi från första början premierar människor som är extroverta. Hela samhället är ju uppbyggt kring det. På utvecklingssamtalen fick jag alltid höra att jag var ambitiös, men tyst. Borde prata mer och högre! Men det var aldrig någon som gav mig förutsättningar för att våga prova. Dels kan jag tycka att det kanske räcker med att vara ambitiös och högpresterande skriftligt (för det var jag!). Dels så tycker jag att det är så himla fel att lägga ytterligare press på en uppenbart ambitiös och resultatfokuserad elev, som jag var. Jag fick många rätt på proven, trots det fick jag höra att jag inte var bra nog.

När jag har hamnat i miljöer som istället stöttat mig och tagit vara på mig som person (hej ridsporten!), då har jag vågat prova mig fram. Idag är det inte längre lika kravfyllt, stressande och nervöst att tala inför andra. Jag kan till och med tycka att det är roligt. Men i grunden är jag ju samma person, en som behöver lugn och ro och tid för sig själv för att återhämta sig. En som på lunchrasten kan behöva sitta för sig själv, för att det är utmattande att prata hela tiden. Det är väl inte fel att ha några sådana personer på arbetsplatsen också, några som kanske inte kräver så mycket utrymme? Som ändå gör ett bra jobb och som kompletterar de andra. Det är ju det som jag menar med mångfald, att det ska finnas plats för olika personer och personligheter.

Jag tänker på det här med olika personlighetstyper. Man får tycka vad man vill om att dela in människor i grupper efter deras beteendemönster, men på alla ledarskapskurser som jag har varit de senaste åren har det varit aktuellt att prata om hur olika vi är och vad det har för betydelse för gruppen som man ingår i. Jag tror att de flesta är medvetna om gruppdynamikens betydelse för arbetets effektivitet. Ändå är vi dåliga på att ta vara på allas olika egenskaper.

Jag har några tips till den som känner igen sig i min beskrivning av mig själv:

  • Sätt dina egna gränser! Känns det förfärligt att prata inför gruppen, gör det inte. Det är utvecklande att ta sig utanför den bekväma zonen ibland och om det känns överkomligt. Gör det inte om du känner att du gör våld på dig själv. Det är inte värt det. Våga säga nej!
  • Om du hamnar på en mingeltillställning och tycker att det känns jobbigt att prata med okända – ta rygg på någon  som du känner och som är utåtriktad och social. Då kan den personen presentera dig för andra och så slipper du ta det jobbiga första steget.
  • Om du trivs bättre med att skriva än med att prata – gör det! Som ett exempel är mejl och sms är utmärkta för den som ogillar att prata i telefon.
  • Förut tyckte jag att det var pinsamt att jag var så dålig på att kallprata med frisören eller taxichauffören. Sedan läste jag en intervju med en taxiförare som sa att kunden får göra som han eller hon vill, då blir det en bra mix mellan pratigt och tyst för yrkesmannen. Nu kan jag alltså vara tyst utan att skämmas.
  • Det svåraste tipset kommer sist och det är att sluta skämmas! Acceptera att du är du och var snäll mot dig själv. Du duger som du är och ibland är det modigaste faktiskt att låta bli att göra som alla andra.

Och så några tips till den som leder en grupp där det ingår introverta/blyga/tystlåtna typer:

  • Ta enskilda samtal för att få veta vad personen tycker, om det inte kommer fram i gruppen.
  • Pepp och uppmuntran är bra, tvång och övertalning dåligt. Hur vet man skillnaden? FRÅGA den som det gäller.
  • Beröm den som har modet att säga ifrån och stå upp för sig själv.
  • Beröm den som har modet att prata inför andra.
  • Beröm även det som skrivs eller som görs praktiskt. Det är inte bara prat som är bra!

Som det står i DN-artikeln, det går inte att spela en roll och ställa om sig helt för att anpassa sig efter vad arbetsgivaren vill ha. Men med lite god vilja, från alla håll, skapar vi mer utrymme för olika personer.

Den som söker ska (kanske) finna

Det här inlägget skrivs i rummet som jag sov i när jag växte upp, i sängen under snedtaket. Jag är på en snabbvisit i Kalmar eftersom jag ska jobba här imorgon.

Båda mina föräldrar är akademiker och jag själv har alltid varit mer av en teoretiker än en praktiker. I gymnasiet läste jag samhällsvetenskapligt program, det var liksom inte så mycket att fundera på där. Det var den linje som passade mig bäst. Efter gymnasiet var jag osäker på vad jag skulle göra. Jag sommarjobbade på ridläger, jobbade lite på ridskolan och så testade jag att läsa språk vid universitetet. Kände att de högre studierna inte var min grej, just då. Bestämde mig för att plugga vidare till ridlärare, gjorde praktik på ridskolan och sökte sedan in till ridinstruktörskursen, vid Hästsportens Folkhögskola på Strömsholm. Kom in och kämpade hårt hela året med att rida tillräckligt bra och att passa in i miljön. Man skulle kunna säga att jag valde den svåra vägen där, det är inte lätt att använda kroppen mer än hjärnan, när man är van att göra tvärtom.

När jag var klar på Strömsholm och kom ut i verkligheten märkte jag att jag ändå klarade av yrket rätt bra. Att det fanns plats även för en sådan som jag, trots att jag fortfarande kunde känna mig som en främmande fågel ibland. Saknade till en början att läsa skönlitteratur, diskutera politik och samhällsutveckling, sådant som var självklart när jag gick på gymnasiet. Lyckades efter hand hitta personer med liknande intressen, fast oftast inte inom min yrkeskår. Började hitta balansen mellan mina olika intressen. Jag blev mer och mer hemtam i den här världen, som LO-ansluten med ett arbetaryrke. Jag tänkte på det då och då, att jag med min bakgrund mer sannolikt borde ha valt ett annat jobb. (Just detta, att jag kan välja och vraka. Så priviligerad jag är!)

Efter fem år som ridlärare bad jag om studieledigt och sökte in till universitetet. Det var inte utan att jag hade ett visst bildningskomplex. Skulle jag vara äldst i klassen? Den enda utan tidigare akademiska erfarenheter? Så småningom har jag kommit att slappna av, insett att jag inte har något att ha komplex över. Att jag är minst lika bra som vem som helst, att det har gått snabbt för mig att komma in i rutiner, språk och förståelse. Att det för mig var svårare och mindre självklart att plugga på folkhögskola för att bli ridlärare, än att läsa vid universitetet.

Idag när jag var på föreläsning kom begreppet ”anställningsbarhet” upp. Att vi förväntas vara flexibla när vi ska ut i arbetslivet. Att världen är föränderlig och att vi som arbetstagare måste vara beredda på det, för att vara just anställningsbara. Då tänker jag: de andra då? De som faktiskt inte klarar av att vara flexibla, de som behöver trygghet och rutiner för att fungera. Som mycket väl kan göra ett fullgott jobb, men som behöver rätt förutsättningar för att kunna göra det. Det finns så många trasiga människor som kanske inte skulle bli hela, men åtminstone lite mindre trasiga, om vi bara gav dem chansen.

Jag har det väl förspänt. Jag kan utmana mig själv och testa något som är på gränsen till för svårt, ändå hitta ett jobb som jag gör bra och sedan, när jag känner för det, byta inriktning. Det är inte alla som har den lyxen. Hur kan vi hitta jobb, som inte är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan just jobb, för de som kan arbeta, men inte på anställningsbarhets-villkoret? Det borde ju vara så att arbetsmarknaden är till för människorna och inte tvärtom? Jag vill att människor ska vara viktigare än pengar. När blir de det?

Vissa ges möjlighet att finna sin plats i yrkeslivet. För andra verkar det knappt finnas några platser att hitta. Hur kan det komma sig?

Ett riktigt drömjobb

Den här Facebook-statusen lade jag upp i november förra året:

Statusuppdatering

Det är fantastiskt att jobba som ridlärare! Jag älskar att undervisa, jag älskar att få träffa hästar på arbetstid varje dag. Det är härligt att få vara utomhus så mycket och det är fint att få vara med människor som utövar sitt största intresse. Jag uppskattar föreningslivet och att få vara en del av idrottsrörelsen. Förra veckan fick jag ett så fint mejl från en före detta elev som tackade så mycket för allt som hon lärt sig av mig. Det värmde hjärtat! Igår fick jag en kram när jag träffade en annan före detta ridelev i affären och idag har jag besökt en ridskola som jag kanske ska vikariera på i framtiden, genom mitt företag. Då känner jag att jag saknar ridlärarlivet, att det är världens bästa jobb.

Men. Det kan vara tungt också. Ibland är det inte ett drömjobb, ibland är det ett helvete. Så är det väl med de flesta jobb, ibland känns det fantastiskt och ibland är det uselt?

Det som jag vill att vi ska prata om idag, det är just det som jag skrev i Facebook-statusen. Att det är ett riktigt jobb. Det är olikt många andra jobb, men det är ju stor skillnad även på att köra buss och att vara fastighetsmäklare. Det som stör mig är när andra förutsätter 1. att den som får jobba med sitt intresse kan ta vilken skit som helst ”för du får ju jobba med hästar” eller 2. att alla som jobbar inom hästnäringen är underbetalda, svartjobbande offer ”det är ju många tjejer som blir lurade och som inte vågar säga ifrån eftersom de bara vill vara med hästar”.

Puh. Jag blir arg bara jag tänker på det!

Att jobba som ridlärare innebär inte sällan att man har en ideell föreningsstyrelse som arbetsgivare. Det betyder att ens arbetsgivare inte får betalt för att vara just arbetsgivare och att de förväntas göra det på sin fritid. Det ställer stora krav på samtliga inblandade. Eftersom styrelsen kan bytas ut vid varje årsmöte får man som ridlärare och arbetstagare själv bevaka sina intressen, kanske ännu mer än på många andra arbetsplatser. Man måste kontrollera att man får rätt lön, att lagar och regler kring arbetsrättsliga frågor som lön, semester och arbetsmiljö följs.

När jag utbildade mig till ridlärare läsåret 06/07, alltså inte jättemånga år sedan, pratade vi ytterst lite om detta. Jag förstår att det är svårt att få med allt i en utbildning och att vissa saker bäst lärs in ute i det verkliga arbetslivet, men lite mer fokus på detta område önskas! Jag vet att många ridlärare väljer att jobba med något annat efter några år inom yrket (räcker upp handen och vinkar!). Själv har jag bytt ridbanan mot skolbänken, åtminstone delvis. Jag behåller en fot i ridsporten genom mitt eget företag, men det är ju inte samma sak som att ha sin huvudsakliga försörjning genom ridläraryrket, som jag hade tidigare. Jag kan förstås inte svara för varför andra lämnat yrket, men för mig var det just detta med arbetsrätten och arbetsmiljön som saknades. Jag älskar fortfarande att undervisa, jag älskar fortfarande hästar! Jag tycker att det är rätt kul att i mitt eget företag sitta och fixa med bokföring och hemsida, vilket liknar den administration som jag gjorde på ridskolan. Att göra den i min egen regi och på mina egna villkor är dock stor skillnad mot tidigare.

Till sist: Det finns många olika typer av jobb. Vissa tjänar en massa pengar på att blogga och har det som sitt jobb (I wish! ;)). Några bygger hus och några arbetar på kontor. Några kanske lär dig eller dina barn att rida och umgås med hästar. Alla dessa jobb är riktiga. Så länge du själv känner att du kan stå för hur du tjänar ditt levebröd och så länge det inte bryter mot några lagar – kör! Låt ingen annan tala om för dig vad som är av betydelse och vad som inte är det. Det är ju människors olikheter som gör livet så spännande.

 

Kvitto, tack!

Lägg nu handen på hjärtat: Hur många gånger får du kvitto när du betalar tränaren, hovslagaren eller sadelutprovaren kontant?

Det finns gott om svarta pengar i omlopp inom hästnäringen. Jag tycker att det suger. När jag är ute och gör uppdrag i mitt företag fakturerar jag alla kostnader och sedan betalar jag in moms till Skatteverket. Det finns de som istället tar kontant betalning och stoppar pengarna i fickan. Det leder förstås till att de kan ta ut en lägre kostnad av eleven/kunden, vilket i sin tur snedvrider konkurrensen.

Jag tänker så här: Om vi har ett gemensamt system, som skattesystemet, så kan man ju tycka att det är bra, eller så kan man tycka att det är dåligt. Tycker man att det är dåligt får man engagera sig för att försöka ändra på det, förslagsvis på politisk väg. Vad som inte fungerar är att strunta i det gemensamma systemet och ställa sig utanför det. Ur min synvinkel är det ett sätt att underminera demokratin. Dessutom: varför ska den som inte bidrar till vår gemensamma kassa få utnyttja de förmåner som den är till för att betala? Sjukvård, skola, bibliotek, vägar…

Att jobba svart kan på kort sikt leda till snabba pengar. På längre sikt är det en sämre affär. Vad händer om du skadar dig på jobbet så att du inte kan arbeta mer? Då blir de snabba pengarna ganska omgående inga pengar, vilket inte är så kul.

Det bästa sättet att motarbeta dessa svarta pengar för den enskilde är såklart att inte jobba svart. Dessutom är det en bra idé att be sin tränare eller vem det nu är som du betalar kontant om kvitto. På så vis kan du hjälpa till med att rensa upp bland de som inte är seriösa i sitt yrkesutövande.

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!

Hände kände lärde

Idag har jag gjort sista dagen på mitt sommarvikariat. Det känns riktigt vemodigt. Jag har trivts superbra, både med arbetskamrater och med arbetsuppgifter. Det fina är att jag kommer att få vara timvikarie i höst, så jag behöver inte släppa jobbet helt.

Nu följer en utvärdering, på klassiskt idrottsvis:

Vad hände i sommar?
Jag vikarierade i åtta veckor som omvårdnadsbiträde på ett dagcenter. De allra flest omsorgstagarna där är gravt till måttligt utvecklingsstörda och jag har gjort alla förekommande uppgifter. Hjälpt till med matning, toalettbesök och medicinering, tagit rullstolspromenader, sjungit sånger och läst högt. Hjälpt till vid stå- och gåträning, gett massage, skött liftar och passat färdtjänsttider. Skrattat, skojat, tröstat, uppmuntrat, berömt och talat allvar. Fyllt i dokumentation, svarat i telefon, fikat, varit på utflykt.

Hur har det känts?
Bra! Jag har blivit så väl emottagen av den övriga personalen, fått grundliga genomgångar och verkligen känt mig som en i gänget. För mig är det viktigt att jobbet som jag gör betyder något och det har det gjort, hela sommaren. Jag har lärt känna en massa härliga människor, skrattat mycket, oroat mig lite och nästan inte stressat alls. Det enda som kanske har känts en liten smula jobbigt har varit att stiga upp på morgonen, men det har blivit bättre nu i slutet. Rutiner är bra för mig, samma tider varje dag får mitt psyke att funka.

Vad har jag lärt mig?
Jag har reflekterat över hur jag vill ta emot andra när det är jag som är ansvarig för vikarier, praktikanter eller timanställda. Jag har fått träffa människor vars liv är helt annorlunda än mitt, som uttrycker sina känslor annorlunda, och jag har åtminstone börjat lära mig att läsa av deras reaktioner.

Varje torn man bygger upp ska nån annan riva ner

Visst är det konstigt, hur sådant som man har ägnat år åt att bygga upp, kan raseras på ett ögonblick? Till exempel kan en brand eller en naturkatastrof ödelägga byggnader, infrastruktur och människoliv på bara några minuter. Jag som gillar att ha kontroll skräms av att livet är så slumpartat.

För att dra en ridsportparallell – en fin och välutbildad häst kan säljas till en mindre skicklig ryttare, men ändå prestera bra, den första tiden. Den nya ryttaren rider helt enkelt på vad den tidigare ryttaren har producerat. Om den nya ryttaren sedan inte lyckas förvalta det som har byggts upp, ja, då blir det inga bra resultat efter de första sex månaderna.

Många som har jobbat i en föreningsstyrelse vet hur det är när man verkligen brinner för något och ser till att det blir verklighet. Det kluriga är ju sedan att se till att förvalta och behålla det som man har byggt upp. Vid varje årsmöte byts ett antal personer ut och har man otur så har de goda idéerna tillhört personerna och inte blivit en del av föreningskulturen. Då rasar hela korthuset, bara för att några nyckelpersoner har valt att lämna sina platser.

Jag har varit anställd som ridlärare i en ideell ridsportförening. Det är lite extra klurigt, för då är styrelsemedlemmarna inte bara ansvariga för föreningen, utan också arbetsgivare för personalen. Att vara arbetsgivare kan vara tungt, särskilt om man som i den ideella föreningen gör det på sin fritid. Det är många lagar och regler att hålla reda på. För mig som arbetstagare i den ideella föreningen var det också viktigt att bli sedd som en person, att bli lyssnad på.

Jag har ju skrivit en del om mina erfarenheter av psykisk ohälsa, delvis i arbetslivet. Det torn som jag hade byggt upp på mitt jobb föll när jag blev sjuk. Jag hade behövt mer stöd på arbetsplatsen då, men jag tror att det är svårt för en ideell föreningsstyrelse att erbjuda det stödet. Tänk om alla arbetstagare, oavsett arbetsplats, enkelt kunde komma i kontakt med företagshälsovården för att få stöd. Det hade varit det allra bästa, att ha en utomstående part som kan hjälpa till när det blir svårt. Då skulle fler torn kunna få stå kvar, färre människor rasa. Kanske?

I våras gjorde jag ett roligt föreningsjobb i mitt företag, där jag pratade om just detta med arbetsgivaransvar. Det var både styrelse och personal med på träffen, vilket jag tror är viktigt för att få en samsyn i föreningen. Jag hoppas på fler uppdrag av den typen i framtiden 🙂