Det har hänt igen

Minns ni Döden på jobbet? I veckan hände det igen, en ny dödsolycka, på samma företag. Två män drunknade i stenkolstjära. Förstå detta vidriga, att drunkna i tjära? Hur kan det hända? När jag läser kommentarer till artikeln på Facebook skriver människor att det är osannolikt att någon kommer att ställas till svars för dessa människors död. Hur är det möjligt? Något är riktigt fel om människor här i vårt trygga Sverige ska tillåtas dö på sina arbetsplatser, utan att någon får ta konsekvenserna.

I en annan kommentar läste jag att arbetsmiljöfrågor och (döds)olyckor på jobbet inte uppmärksammas så mycket i media, eftersom det anses ”osexigt”. Kanske är det sant. Vi tillbringar så många timmar av vårt liv på arbetet att vi inte orkar bry oss om villkoren för andra när vi väl är lediga. Ändå tänker jag att alla de där timmarna som vi lönearbetar borde borga för ett intresse för arbetsmiljön? Jag får väl erkänna att jag själv inte reflekterade speciellt mycket över arbetsmiljön, annat än kanske den psykosociala och samspelet kollegor emellan, förrän jag blev sjuk. Alla kan inte vara intresserade av allt, eller ta ansvar för allt. Men på högsta politiska nivå, där borde intresset finnas och förtroendet från alla väljare förvaltas. Att förvalta det förtroendet borde i min värld betyda att skydda de som håller ”arbetslinjen” levande.

Nästa sommar, 2014, kommer Arbetsmiljöverket att få ökade anslag, för första gången sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och genomförde kraftiga neddragningar. Den ökningen behövs och jag kan bara hoppas att den leder till en positiv förändring i det verkliga arbetslivet.

Termoskaffe

Hej på er!

Här sitter jag och luktar hösilage. Var glada för att det här inte är en luktblogg.

Idag ringde klockan 05.15. Det borde var förbjudet enligt lag att stiga upp så tidigt!! A och Prins låg kvar och sov till 10.25….. Själv styrde jag kosan mot Älmhult, aktade mig för vilda grisar längs med vägen och drack kaffe ur en gul termos. Jag kom fram välbehållen och hade sedan stalltjänst på ridskolan. Det gick bra, trots att jag inte har mockat till mer än en, eller max två, hästar i taget på typ två år. Dock ser jag inte fram emot träningsvärken som kommer att infinna sig i mina mockmuskler imorgon.

I eftermiddag blir det lite mer jobb, då är det en häst som ska klippas. Så om några timmar sitter jag här igen, luktar kanske lite mindre hösilage, men kliar mig desto mer. Inte för att jag har fått skabb (vilket tydligen har blivit vanligt i Värmland, hörde jag på radion?), utan för att små avklippta hästhår har en tendens att leta sig in överallt och klia något infernaliskt.

Utöver detta äventyr ska också Rickard den store ridas. Nu blir det fiskpinnar till lunch.

Hej så länge!

Döden på jobbet

Arbetarskydd heter en tidning som handlar om arbetsmiljö. Här hittade jag historien om två unga killar som var med om en arbetsplatsolycka. En av dem överlevde inte. Den andre lever, men med svåra skador. Journalisten Elinor Torp har skrivit en bok om olyckan och om tiden efteråt.

Jag tycker att ni ska gå in och läsa artikeln. Är det så här som vi vill att arbetslivet ska se ut och om vi inte vill det, hur ska vi göra för att det ska förändras? Antalet unga som dör i arbetsplatsolyckor har ökat de senaste åren, enligt Arbetsmiljöverket. I den kalkugn där olyckan i artikeln ägde rum hade äldre och mer erfarna arbetare tackat nej till att jobba, men ungdomarna hade inget val. Alla behöver pengar för att överleva. Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att det finns såna här jobb, i Sverige, idag. Att de inte uppmärksammas mer och att vi inte jobbar mer för en trygg och säker arbetsmiljö, för alla. Jag vill gärna läsa boken och jag känner mig bara mer och mer säker på att det är just arbetsmiljö som jag vill jobba med i framtiden.

Namnlös bild

Det stora och det lilla

Den här veckan har jag flera gånger konfronterats med världens vidrighet. Ni vet när man går runt och trivs rätt bra med livet, och så plötsligt får man sig en påminnelse om att det egentligen suger rätt hårt? Så har det varit för mig den här veckan, både på makro- och på mikronivå.

I den stora världen har en thailändsk bärplockare tagit sitt liv efter att ha fått sina drömmar om att tjäna pengar i Sverige krossade. Det har avslöjats att svenska polisen registrerar romer. I Kenya har människor dödats i ett gisslandrama/terrordåd i ett köpcentrum och i Syrien rasar fortfarande kriget. Det gör ont i hjärtat och är mer än vad jag egentligen orkar ta in.

I den lilla världen har jag fått reda på att inte mindre än tre av min för detta arbetskamrater, fyrbenta sådana, ska avlivas. Så sorgligt och det känns faktiskt inte ett dugg bättre att vara på utsidan och se det på avstånd, än att vara i verksamheten när något sådant händer. Ridskolehästar är mina hjältar och alla dessa tre jobbade jag med under samtliga min fem år på ridskolan. De är arbetskamrater, den sorts arbetskamrater som man gör allt för att få behålla. Det är hårt att veta att de nu ska dö.

En annan sak i den lilla världen, som har gjort mig ganska upprörd den här veckan, är att en bekant berättade om hur illa behandlad hen har blivit i arbetslivet och på universitetet, där vi båda studerar. Jag vet ju att mobbning förekommer överallt, inte bara bland skolbarn. Trots att jag vet det så gör det mig så ledsen och förvånad att få reda på hur förskräckligt elaka människor kan vara. Det slår mig också att jag inte vet vad man gör om någon blir mobbad på universitetet. Alltså, vem pratar man med? Jag har själv haft turen att bara samarbeta med trevliga människor när det har varit grupparbeten och i övrigt har vi inte så många föreläsningar i veckan att jag har känt behov av några djupare relationer med mina klasskamrater. Men självklart förekommer det mobbning på universitetet, precis som i alla andra delar av samhället. Jag har bara inte tänkt på det förut.

Jag känner mer och mer att det är arbetsmiljö som jag vill jobba med, just för att kunna förebygga till exempel mobbning. Om jag lyckas få ett sådant jobb så lär jag inte lida brist på arbetsuppgifter i alla fall…

Lite mer om chefskap

Läste ni mitt inlägg igår? Det gjorde i alla fall en medarbetare på Tidningen Chef, och svarade i kommentarsfältet! Han tycker att jag drar på för stora växlar, men jag tänker att eftersom han tog sig tid att svara, så kan jag ju inte ha varit helt ute och cyklat…?

Några av de konton med arbetsmiljöinriktning som jag följer på Twitter har den här veckan diskuterat om man borde lägga extra fokus på just chefers arbetsmiljö. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé! I tidningen Chefs undersökning var det ju just coachning och stöttning som (de kvinnliga) cheferna efterlyste. Det är en viktig del av den psykosociala arbetsmiljön, att känna att man har uppbackning.

Jag har har testat att vara chef, vikarierande verksamhetschef på ridskolan där jag jobbade. Tyvärr är mina erfarenheter från den tiden inte de bästa. Framför allt saknade jag den där stöttningen som jag som ny på posten hade behövt. Jag har en person som är min vän, rådgivare och mentor och det var skönt att hennes stöd. Tyvärr fanns inte hon på arbetsplatsen och jag hade med facit i hand behövt mer stöd från både ledning och medarbetare.

Jag tycker egentligen inte att det är speciellt förvånande att kvinnor generellt sett inte vill bli chefer. Vi har uppfostrats till att ta ansvar för våra egna och andras känslor. Enligt den rådande norm, som inte är så enkel att bryta mot, ska vi vara inkännande, vara till lags och omhändertagande. Det är inte så jädra lätt att gå in som chef då, att fatta svåra beslut som påverkar medarbetarna, kanske få dem emot sig och hantera deras känslor av besvikelse och ilska. Att på en gång vara så där inkännande, som vi som kvinnor förväntas vara, och sedan borsta av oss obehaget, släppa jobbet och gå hem. Det handlar återigen om strukturer och könsmaktsordning.

I artikeln som jag läste handlar det ju en del om privatliv och arbetsliv, man ville undersöka om förmåner som påverkar privatlivet (matkasse, barnpassning o.s.v.) påverkar viljan att bli chef. Visst är det fortfarande så att det i många fall är kvinnan (i det traditionella heteroförhållandet… <- OBS!) som tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Men jag tror ändå mer på att förändra samhället, förbättra arbetsmiljön för ALLA, göra arbetsbelastningen rimlig och jämna ut skillnaderna mellan de som har jobb och de som inte har. Att kvinnor i karriären har svårt att hinna med familjelivet skulle kanske kunna avhjälpas om vi såg till att fördela mängden arbete jämnt (jämnare?) på alla medborgare i arbetsför ålder. Att genom en sorts arbetsmarknadspolitik se till att de som idag jobbar för mycket får jobba lite mindre – och tvärtom.

Om, jag säger om jag i framtiden skulle ta ett chefsjobb skulle det krävas en riktigt bra arbetsmiljö. Bra miljö på jobbet och möjlighet att vara ledig på ledig tid, alltså att inte bli uppringd ständigt och jämt på ledig tid. För mig är det också viktigt med relationer, ty jag är kvinna (skojar…). Alltså, om jag ska bli chef krävs det bra stöttning, av medarbetare och av ledning. Förresten så tycker jag att det är minst lika viktigt att vara en bra medarbetare som att vara en bra chef/ledare. Men det är en annan historia.

Skaffa er en analys!

Tidningen Chef har gjort en undersökning för att ta reda på varför kvinnor inte vill bli chefer. Bara den utgångspunkten, att fråga individer om deras individuella erfarenheter, istället för att utreda vilka strukturer som ligger bakom. Skulle vilja skicka de som utformade undersökningen på föreläsning om vetenskapsteori på universitetet… (<- härskarteknik av blivande akademiker!?)

Att i svarsalternativen förutsätta att alla kvinnor har familj genom att erbjuda barnpassning, att de rent ideologiskt tycker att städhjälp är oproblematisk, inte vill resa utomlands och så vidare får mig att se rött.

Varför inte undersöka underliggande maktstrukturer istället? Analysera vilka föreställningar det är som får oss att tro att det endast är kvinnorna själva, och inte männen, som ska ta ansvar för att ta för sig mer i intervjuer, våga mer och så vidare. Att istället för att befästa en massa fördomar ta fasta på det som professor Anna Wahl säger i artikeln och hjälpa till med att bilda nätverk. Nätverk mellan kvinnor, eller kanske rent av testa den revolutionerande med könsblandade nätverk, där alla får lika stor chans att tala, oavsett kön? (Den sista meningen är ironisk…)

Dessutom tycker jag att hela artikeln andas chef = medel-/överklass. När jag vikarierade som verksamhetschef på ridskolan var det inte så många utlandsresor som kom på fråga, liksom. Jag vet inte om Chef enbart riktar sig till akademiker, i så fall är det väl kanske mer berättigat. Men ändå. Sekreterare och tjänstebil… Ganska inaktuellt i mångas arbetsverklighet, chef eller inte, kvinna eller inte.

Mer djupgående analys önskas alltså! Och ge fan i att lägga allt ansvar på kvinnorna. Punkt.

Något om hälsokontroller

Börjar veckan med att läsa den här artikeln. Mycket intressant! Den beskriver alltså en rapport som menar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att hälsoundersökningar för friska personer minskar sjukdomar eller dödsfall. Företag väljer ändå att göra undersökningarna, för att de tycker att det är ett bra erbjudande till medarbetarna. Detta trots att ett större fokus på arbetsmiljön antagligen skulle ha bättre effekt. Hälsoundersökningar för friska personer beskrivs i artikeln som ett slöseri med resurser.

Jag funderar på om detta skulle kunna appliceras på djur, förslagsvis hästar? Det finns ju de som regelbundet gör hälsokontroll av sina hästar, men har det effekt? Jag själv har aldrig gjort det. Jag tänker att det är viktigare att se till att regelbundet träna för en kunnig tränare, att variera arbetet, fodra med foder av god kvalitet och se till att hästen får möjlighet till återhämtning, än att träffa veterinär när hästen är till synes frisk.

Inom ridsporten finns det en mängd ”sanningar” som skiftar beroende på vem man pratar med. Det gäller så väl veterinärvård, som foder och alternativmedicin. Jag, som är en skeptiker, frågar mig alltid: vilka vetenskapliga belägg finns det för en viss uppfattning? Jag tycker också att man ska fråga sig vem det är som tjänar på en viss behandlingsmetod eller på en viss produkt. Det gäller att vara lite källkritisk. Ni vet det här med att om det verkar för bra för att vara sant, så är det ofta det också… 😉

När det gäller oss människor och läkarkontakt så har vi ju alltid möjlighet att säga ifrån och fråga om det är något som känns oklart eller fel. Hästarna är alltid utelämnade till vår välvilja. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vara självkritisk, ställa frågor och analysera vilka behandlingar, fodertillskott och träningsmetoder som vi utsätter dem för.

Dålig arbetsmiljö kan göra oss sjuka

Här är en ganska lång artikel som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Den handlar om att den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan leda till sjukdom och långa sjukskrivningar. Extra utsatta är de som biter ihop och inte säger ifrån, eftersom de känner obehag inför konflikter (hej!).

Forskaren i artikeln beskriver hur en engagerad ledning och en stabil organisation som inte tillämpar oändliga förändringsprojekt är den medicinen mot arbetsmiljöproblem. Han beskriver också hur hur viktigt det är med empati (mer vatten på min kvarn!) och lägger också fram något som var nytt för mig: att empatin på arbetsplatsen kan stärkas genom gemensamma kulturupplevelser. Det tycker jag låter jätteintressant. Kultur behöver ju inte vara att gå på opera ihop, utan kanske att lyssna på musik tillsammans, se en (spel)film eller att titta på målningar. Att sedan reflektera kring det för att i arbetsgruppen kunna samtala om något som inte har med jobbet att göra, låter för mig som en utmärkt idé. Det är något som jag skulle vilja testa när jag ingår i en arbetsgrupp igen!

Ibland hör man uttrycket ”vuxenmobbning”. Som om mobbning skulle vara något som endast barn ägnade sig åt. I själva verket är det något som även vuxna far illa av och ibland sker det på arbetsplatser. Jag skulle kanske inte säga att jag blivit utsatt för regelrätt mobbning på jobbet (tack och lov!). Däremot har det hänt att jag blivit lämnad utanför viktiga beslut, fått höra om dem i efterhand och att medarbetare gått bakom min rygg. Bara de ”små” händelserna var fruktansvärda upplevelser som har satt sina spår i mig. Jag känner igen mig i det som skrivs om att när det av någon anledning är turbulens på arbetsplatsen oftare uppstår konflikter än annars. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på konflikter och kränkningar eller personangrepp. Det är skillnad på att vara osams i sak, något som kan lösas genom prat, kompromisser och nya kreativa lösningar och att vara regelrätt elak mot en person. Precis som forskaren tror jag att ”högt i tak” (hu, vad jag tycker illa om det uttrycket!) är bra och att det är stor skillnad på diskussioner och gräl.

Läs gärna artikeln om ni är intresserade och dela med er av era tankar!

En styck grå måndag

Är det månne syndafloden som är över oss, som straff för att SD ökade i kyrkovalet? Vem vet. Denna regniga måndag ska ägnas åt plugg och lite annat pyssel. Just nu väntar jag på att vårdcentralen ska ringa upp, ska fråga om de tycker att jag och min svullna fot ska komma in, eller om jag ska avvakta lite till.

I eftermiddag öppnar antagningen till vårens högskolekurser och jag har tänkt börja projektet med att hitta vad jag vill läsa redan idag. Visserligen har jag en månad på mig att bestämma mig, men jag känner på mig att jag kommer att hinna med att ändra mig hundra gånger om.

Här hittade jag en intressant artikel som anknyter till vad jag sysslar med på universitetet just nu. Jag har ingen uppfattning om 1,5 miljoner är mycket eller lite pengar i sammanhanget, men jag tycker att det är bra att forskningen görs. Igår satt jag och sökte vetenskapliga artiklar/avhandlingar till en skoluppgift (som man gör på en söndagskväll) och använde just sökorden ”arbetsmiljö” + ”anställd” + ”psykisk hälsa”. De kan ju gärna få snabba på den där forskningen så att jag kan använda den till min c-uppsats längre fram i höst… 😉

Simma lugnt idag!