Bloggkalendern: 17 december

17. Ett användbart tips eller knep som jag vill dela vidare

Okej kidz. Här är ett tips från en trött trettioåring (inte riktigt än, men snart!): Handla med självscanning! Sedan Willys införde detta fantastiska system har mitt blodtryck sänkts, min köångest minskat och mina handlingar blivit så mycket mer problemfria. Man slipper alltså köa, kan se vilken summa som man har kommit upp i och det är så himlans skönt. Som ett plus i kanten fick jag en bonuscheck från Willys på 50 kronor så här lagom till jul. Den ansträngda studentbudgeten tackar och bockar.

Bloggkalendern: 15 december

15. Tack för att du är min vän!

Jag har så många fina vänner, det skulle kännas hemskt att bara välja ut någon eller några att skriva om. Över lag så tycker jag att vänskapen borde värderas högre, idag är det så mycket fokus på den romantiska kärleken och vänskapen får inte ta så mycket plats. För mig har alltid vänner varit viktigare än eventuella kärlekar. Vännerna som stöttar, peppar, får mig att våga testa nya saker, tröstar och som är ärliga när de tycker att jag har gjort något som är fel. De som finns där när jag behöver sällskap och som respekterar att jag ibland vill vara för mig själv. De som jag träffar dagligen och de som jag bara träffar ibland, men som ändå är mina vänner.

Ofta tänker jag att ni är så mycket bättre och finare än vad jag har förtjänat. Utan er hade livet inte varit lika värdefullt ❤

CIMG1056Fyra vänner i Barcelona

Bloggkalendern: 13 december

13. Något som gjorde mig riktigt stolt

Glad Lucia på er, alla blågg-läzare!

Något som gjorde mig riktigt stolt hände faktiskt förra veckan. Det är nämligen så att jag och min uppsatskollega C har haft lite gnissel i maskineriet. Vi är fundamentalt olika, men ska ändå försöka få ihop en c-uppsats. Det hela ledde till ett riktigt melt down från min sida (vem annars?) förra veckan. Inför uppsatskollegan, vår handledare och examinatorn… Nåja, man har ju rätt till sina känslor, så när jag väl hade hämtat mig så skämdes jag inte så mycket. Jag är faktiskt snarare stolt. Stolt över hur vi har rätt ut det och hur vi nu anstränger oss för att förstå varandras behov och känslor. Jag tror att det kommer att göra vår uppsats bättre än om vi hade tassat på tå för varandra genom hela processen. Dessutom tror jag att det gör oss bättre rustade för det framtida arbetslivet, vilket ju är målet med utbildningen.

Okej, slut på inziktzfullhet för idag.

Mvh Hela världens lilla vän

Bloggkalendern: 12 december

12. En mycket trevlig överraskning!

Något som överraskat mig i år är hur kul jag har tyckt det har varit att nätdejta! Jag hade en fin vän som dejtingcoach när jag började i vintras. Det ledde till att jag träffade A, bara en sån sak! Jag är inte så förtjust i att gå på krogen, men det händer ju ändå att jag blir sugen på att träffa någon. Nätdejting har visat sig perfekt! Naturligtvis måste man ta det försiktigt, se till att träffas på offentlig plats första gången och gärna ha talat om för några stycken vem man träffar och var. Jag har i alla fall hittills haft tur i mitt sökande.

Skräckslagen

Idag var jag i stallet, som vanligt, och precis som vanligt var Prins med mig. Medan jag bytte vattnet i Carlas hinkar passade Prins på att smita iväg. Han kom inte tillbaka när jag ropade, som han brukar göra, efter en stund åtminstone. Jag gick runt och ropade efter honom och jag tittade överallt på de vanliga ställena där han brukar vara. Ingen Prins. Mitt hjärta slog hårt. Jag började föreställa mig det ena skräckscenariot efter det andra: att han hade blivit överkörd, brutit benet eller fastnat med halsbandet och blivit strypt. Jag tog bilen och körde en runda i närområdet. Ingen Prins.

Körde tillbaka till stallet, gick ut och ropade. Kände tårarna trycka på. Bestämde mig för att ringa till polisen och anmäla honom försvunnen. När polisen frågade vilken ras han var sprack min röst. Älskade Prinsen! Gick en runda till, körde en runda till. Ingen Prins. Mitt i allt ringer vännen E för att fråga en sak och jag börjar storgråta. Hon säger att hon ska försöka ordna skjuts så att hon kan hjälpa mig att leta.

Kör tillbaka mot stallet, för jag vill ju vara där om han kommer tillbaka. Ser en man som står och pratar med en kvinna på hennes veranda, han måttar med händerna något som skulle kunna visa på Prins storlek. Stannar och går ur bilen och visst är det så – han har hittat Prins! Lille skrutten har sprungit säkert en dryg kilometer och hittat en hundkompis att leka med. Så tacksam att jag gråter när jag får tillbaka honom, upphittaren är lugn och stabil, jag är fullständigt uppriven.

Prins somnade så snart han kom in i bilen. Jag ringde till polisen och berättade att hunden är återfunnen. Han var nog inte på rymmen i mer än kanske 30 minuter, men jag kan lova att de minuterna var långa och plågsamma.

Det blev ingen ridning för mig idag, jag var allt för ångestfylld och darrig för att fixa det. Istället körde jag till djuraffären och köpte en halsbandsbricka som jag lät gravera in mitt telefonnummer på. I fortsättningen blir det koppel för mitt lille hjärtegull, men om han skulle rymma någon mer gång så är det ju bra att numret finns där. Nu har vi landat in i soffan och P har lovat mig att aldrig mer springa bort… Älskade hjärtat, vad skulle jag göra utan dig?

IMG_2671Förresten, vad är det med att ångestsvett luktar kattpiss? Konstigt.

Skicka vidare

Den senaste tiden har jag haft anledning att vara riktigt stolt över blåggen. Jag har nämligen blivit kontaktad av ett par personer som bett om råd angående psykisk ohälsa. Att mina erfarenheter kan vara till nytta för någon annan, det är stort. Det var ju en av anledningarna till att jag startade bloggen.

För mig var det en fruktansvärt ensam tid när jag var som sjukast. Jag skämdes så mycket att jag knappt lät någon veta, vilket förstås förvärrade det hela. Jag vill bidra till att minska det stigmat.

När jag för första gången kontaktade vården med anledning av min depression blev jag väldigt väl mottagen. Det är jag evigt tacksam för. Det var min allra bästa vän som fick mig att ta det steget och det är, som jag tidigare har skrivit, det kanske finaste som någon någonsin har gjort för mig.

Det är en process att ta sig ur det värsta. En process som samtidigt ger möjlighet till utveckling och lärande. Om någon hade sagt till mig då, när min värld var svart och meningslös, att jag några år senare skulle tycka att det bidrog till min ”personliga utveckling” så hade jag antagligen kategoriserat den som sagt så som lite dum i huvudet. Om man har någon i sin närhet som man anar, eller vet, mår dåligt, så tänker jag att sådana förnumstigheter inte ska uttalas. Det bästa som man som närstående kan göra är att bara finnas där. Kanske försöka underlätta på de sätt som man kan. Det kan uppstå olika svårigheter. För mig var det nästan omöjligt att prata i telefon, det gick bara inte. Då är det skönt att sms finns.

Vad är det då som jag vill skicka vidare? Kärlek, förstås. Till er som bryr er om, er själva och andra. Jag vill skicka vidare respekt och förståelse för människans komplexitet och hopp om att det blir bättre!

Bloggkalendern: 10 december

10. Det godaste jag ätit!

Mycket svårt att svara på detta alltså, jag som älskar nästan all mat… Det kan vara pizzan från Krikors, indiskt från King of India, brunch-burgaren när jag var utsvulten i Barcelona, något som Emelie eller mamma har lagat. Svårt att veta! Fast om jag bara får säga en sak som varit godast i år så väljer jag nog den italienska buffén, lagad på restaurang Gula Hästen och serverad på Thottska Villan, Strömsholm. Vi åt den senast när vi hade ”sista kvällen med CUS-gänget” i samband med riksungdomsmötet i maj. Tyvärr har jag ingen bild på buffén, men några andra matbilder ska jag nog kunna bjuda på 🙂

IMG_2846 IMG_2865 IMG_2885 IMG_2888

Mat är gott 🙂