Skräckslagen

Idag var jag i stallet, som vanligt, och precis som vanligt var Prins med mig. Medan jag bytte vattnet i Carlas hinkar passade Prins på att smita iväg. Han kom inte tillbaka när jag ropade, som han brukar göra, efter en stund åtminstone. Jag gick runt och ropade efter honom och jag tittade överallt på de vanliga ställena där han brukar vara. Ingen Prins. Mitt hjärta slog hårt. Jag började föreställa mig det ena skräckscenariot efter det andra: att han hade blivit överkörd, brutit benet eller fastnat med halsbandet och blivit strypt. Jag tog bilen och körde en runda i närområdet. Ingen Prins.

Körde tillbaka till stallet, gick ut och ropade. Kände tårarna trycka på. Bestämde mig för att ringa till polisen och anmäla honom försvunnen. När polisen frågade vilken ras han var sprack min röst. Älskade Prinsen! Gick en runda till, körde en runda till. Ingen Prins. Mitt i allt ringer vännen E för att fråga en sak och jag börjar storgråta. Hon säger att hon ska försöka ordna skjuts så att hon kan hjälpa mig att leta.

Kör tillbaka mot stallet, för jag vill ju vara där om han kommer tillbaka. Ser en man som står och pratar med en kvinna på hennes veranda, han måttar med händerna något som skulle kunna visa på Prins storlek. Stannar och går ur bilen och visst är det så – han har hittat Prins! Lille skrutten har sprungit säkert en dryg kilometer och hittat en hundkompis att leka med. Så tacksam att jag gråter när jag får tillbaka honom, upphittaren är lugn och stabil, jag är fullständigt uppriven.

Prins somnade så snart han kom in i bilen. Jag ringde till polisen och berättade att hunden är återfunnen. Han var nog inte på rymmen i mer än kanske 30 minuter, men jag kan lova att de minuterna var långa och plågsamma.

Det blev ingen ridning för mig idag, jag var allt för ångestfylld och darrig för att fixa det. Istället körde jag till djuraffären och köpte en halsbandsbricka som jag lät gravera in mitt telefonnummer på. I fortsättningen blir det koppel för mitt lille hjärtegull, men om han skulle rymma någon mer gång så är det ju bra att numret finns där. Nu har vi landat in i soffan och P har lovat mig att aldrig mer springa bort… Älskade hjärtat, vad skulle jag göra utan dig?

IMG_2671Förresten, vad är det med att ångestsvett luktar kattpiss? Konstigt.

Annonser

3 thoughts on “Skräckslagen

  1. Åsa skriver:

    Fy sjutton vad otäckt! Skönt att han kom tillbaka välbehållen!
    Vill bara varna om att jag har hört idioter som utnyttjat namnbricka med telefonnummer. De har lockat till sig hundarna och kidnappat dem, för att ett tag senare ringa till ägaren. När ägaren åker för att hämta sin hund, har de länsat huset…

  2. Åsa skriver:

    Jag trakasserar dig med ännu en kommentar, eftersom jag kom på att jag måste tipsa om spårlina, även om du säkert tänkt på det själv. Jag använder en sådan till Lycka. Då tror hon att hon är lös eftersom linan är så lång, men antingen kan jag binda fast henne så att hon kan nosa omkring på egen hand i trädgården, men ändå inte kan rusa ut på gatan när hon ser folk som hon vill hälsa på, eller så håller jag i linan så att jag kan träna med henne utan att riskera att hon sticker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s