”… mycket pollen idag”

Jag kommer ihåg när jag just hade börjat gå i behandling för min depression. Jag hade fortfarande inte så god sjukdomsinsikt, jag hade inte accepterat att jag var sjuk och framför allt skämdes jag något så förfärligt. Jag ville inte att någon skulle veta. Jag hade suttit hos terapeuten en timme och bara gråtit hela tiden, fick inte fram några ord. Ögonen blev helt svullna och röda. Det var vår ute. Jag åkte hem, bytte om och åkte till jobbet. Ursäktade mitt puffiga ansikte med att ”det är så mycket pollen ute”. Vet inte om någon trodde mig, men ingen sa något om det.

Jag kom att tänka på den dagen när jag läste det här inlägget på Emoboost-bloggen. Så sorgligt, men säker inte helt ovanligt.

Nu, när jag så att säga har kommit ut, så har jag fått höra många andra människors historier. Vissa har liksom jag dolt sin psykiska ohälsa så väl att jag aldrig hade kunnat ana hur dåligt de mår eller har mått. Det gör mig ont. Jag önskar att fler hade en så bra vän som jag hade (och fortfarande har!) när jag var som sjukast. En som precis som vännen till Queen of the Najt frågade vad hon kunde göra för mig och som fortsatte att höra av sig trots att jag isolerade mig.

Det är en fin balansgång. Jag ville inte vara till besvär, trodde inte att någon skulle förstå, hade svårt att sätta ord på min ångest och vad jag kände. När man står utanför och ser någon som mår dåligt kan det kännas som att tränga sig på när man ställer frågor. Ändå kan det vara det som är till hjälp för den som inte har någon att prata med.

Ibland är det skönt att umgås med andra emos som förstår utan att man behöver säga så mycket. Ibland kan det få motsatt effekt, så att man nästan drar ner varandra istället. Fast jag skulle ändå säga att för mig så väger det positiva upp det negativa. Det bästa är ändå att försöka hitta människor som är empatiska. Oavsett om de har egna erfarenheter av att må dåligt eller inte så kan de som besitter empati försöka sätta sig in i hur det är att ha ont i själen. De säger inte ”ryck upp dig!”, de förringar inte känslan av att vara ensam och olycklig. De vet att hjärnan kan tänka tankar som ingen positiv inställning i världen kan råda bot på. Jag har inget bra knep för hur man hittar sådana människor, man får väl helt enkelt pröva sig fram. Men de som finns i mitt liv, som låter mig vara som jag är, ni är fantastiska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s