Ojämställt arbetsliv ger kvinnor belastningsskador

Idag presenteras en ny rapport från Arbetsmiljöverket och Högskolan i Gävle. Den slår fast att det inte är biologiska skillnader mellan könen som gör att kvinnor oftare drabbas av arbetsskador än män. Istället är det så att män och kvinnor inom samma yrke har olika arbetsuppgifter. Kvinnors uppgifter är ofta mer repetitiva och statiska än mäns uppgifter. Det är alltså inte biologin som det är fel på, det är systemet och hur arbetet organiseras.

Det slås också fast att kvinnor generellt gör mer hushållsarbete än män, vilket också leder till fler förslitningsskador. Jag blir helt matt och uppgiven. Jag visste ju att vi inte hade kommit längre, men när jag ser det svart på vitt så här så blir det mer verkligt. Så nedslående.

Vad ska vi göra åt det? Ett första steg är ju att det uppmärksammas, men jag tycker också att det behöver forskas mer på arbetsmiljöområdet framöver. Mer utbildning av arbetsgivarna och mer fokus på hur vi kan fördela arbetet jämnt, både på jobbet och hemma. För det kan ju inte vara acceptabelt att det är här vi står, fortfarande?

Annonser

Den stora höstenkäten

Älskar listor 🙂 Den här är lånad från Quetzalas blogg.

Vad ser du fram emot just nu?
Att få träffa min goa Carla-häst varje dag 🙂

Vad hatar du med hösten?
Mörkret. Kylan. Regnet. Leran. Blåsten. Tröttheten… Vad finns det att älska med hösten, liksom?

Vad har du på dig i höst?
Pyjamas, ridbyxor, gummistövlar, raggsockor. Oftast inte allt samtidigt.

Vad exakt gjorde du vid denna tiden förra året?
Pluggade, red på fine Rickard, letade efter balans i livet. Gick promenader med hunden, hade en kärlekshistoria som var en berg-och-dal-bana.

Med sommaren fortfarande färsk i minnet…Vad var bäst och sämst med sommaren?
Bäst: Vädret, det härliga betet som Rickard gick på, mitt braiga sommarjobb, att jag bodde på landet.
Sämst: Kan inte direkt komma på något dåligt? Att jag inte var ledig så mycket, kanske?

Visa fem bilder från förra hösten och berätta om dom!

IMG_1051
Vi hade gemensamma onsdagsmiddagar i kompisgänget, här är supergod höstig gryta lagad av bästa Emelie!

IMG_1082
Prins och jag hängde med lilla D.

IMG_1087
Jag representerade CUS på ridsportforum. En stor ära, som vanligt.

IMG_1111
Halloweenfest i Kalmar!

IMG_1180
Prins och hans syrra Signe fyllde ett år och Karin gjorde tårta 🙂

Vad lyssnar du på för musik i höst? (ev alltid)
Jonathan Johansson
The Sounds – Hurt the ones I love
1987 – Ocean
Au Revoir Simone – Crazy

Med mera. Förstås.

Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Att använda barn-olja i duschen! Befriar en från torrfläckar och narig hud. Det är det bästa tips som jag själv någonsin mottagit 🙂

Och sist men inte minst… Vad är hösten för dig?
Något som måste överlevas… Hårt jobb, solljusbrist, inställda uteritter på grund av älgjakt. Och så lek med hunden bland nedfallna löv förstås 🙂

Hästägare Elin Gunnarsson

Idag har varit en lång och spännande dag. Jag är helt slut och jättejätteglad!

JAG HAR KÖPT EN HÄST!!! 😀

Jag har velat skriva ut det här länge, men varit rädd för att jinxa allt genom att berätta. Det är fina lilla Carla som har jobbat som ridskolehäst på mitt tidigare jobb, som nu står i en box i samma stall som jag har Rickard i. Rickard kommer att åka hem till sin ägare Helena i november.

Carla är sju år och jag red henne en hel del när jag jobbade på ridskolan. Jag har hela tiden sagt att om hon någonsin blir till salu så skulle jag vilja köpa henne. Det är lite som en saga… 🙂 Fina lilla tjejen ❤

Jag är alldeles för trött för att skriva något vettigt, så ni får en liten film från en tävling förra hösten så länge:

Minnen

Har ni tänkt på hur starkt luktsinnet är förknippat med minnen? Jag var på födelseorten i söndags och jobbade på ridskolan där jag växte upp. Gick in i reservsadelkammaren för att hämta en longerlina och det doftade precis som när jag var liten! Läder, lädertvål och häst. Många minnen som kommer tillbaka då.

Jag tänker på hundar, vars luktsinne är så mycket starkare än vårt. Undrar hur det skulle vara att känna alla dofter som de känner? Antagligen skulle man få huvudvärk…

Idag händer det en spännande, än så länge hemlig sak. Jag hoppas att jag kan berätta om den lite senare idag 🙂

1234690_381193515341075_2080083481_n

Idrottsföräldrar

Alla som är eller har varit idrottsledare för barn och ungdomar har träffat dem. Idrottsföräldrarna. Å ena sidan känner jag en enorm respekt för dessa föräldrar, som ger oss ledare förtroendet att ta hand om det käraste som de har – deras barn. Å andra sidan kan det vara just föräldrarna som gör att jag ibland känner mig en aning uppgiven, att det inte är lika roligt att vara ledare som det annars hade varit.

När jag jobbade på ridskolan brukade vi ha ett personal-/ridlärarnummer på Luciashowen. Ett år gjorde vi parodi på en ridlektion. Jag spelade mamma till Karin och lade mig i ridlärarens instruktioner, pratade högt i mobilen, klagade på hästen och hade alltid rätt. Det blev många skratt på läktaren och många reaktioner efteråt. Föräldrar till mina ridelever kom fram och frågade lite försiktigt om de var lika hemska som ”Karins mamma”? Många fick sig nog en tankeställare där.

Ridning är ju jämförelsevis en dyr sport och jag förstår att man som förälder vill få ut så mycket som möjligt av varje ridlektion. Det är när föräldrarna lägger sig i lektionen och på så vis hindrar mig i min pedagogiska gärning som det uppstår problem. Små barn som börjar rida har en begränsad koncentrationsförmåga. Det är omöjligt för dem att lyssna på mig som ridlärare och på föräldrarna på läktaren samtidigt. Dessutom är det så att både barn och vuxna bara har möjlighet att träna på en sak i taget. Om lektionens mål är att träna på ridvägar så kanske jag inte ger så många instruktioner om sitsen, just den lektionen. Då är det viktigt att föräldrarna försöker slappna av i det och litar på mig som pedagog.

Ofta skulle jag vilja ha mer tid för föräldrarna, mer tid att förklara varför upplägget ser ut på ett visst sätt och hur de ska kanalisera sitt engagemang för att det ska bli så bra som möjligt för deras barn. Problemet är förstås tid och pengar där, det är ju personaltid som är det dyraste på ridskolan. Att förlänga lektionen för att prata med föräldrarna är inget alternativ, då blir det dyrare. Den tid som man har tillsammans med gruppen vill man ju lägga på rideleverna.

I många idrotter är det ju föräldrarna som är tränarna, ridsporten skiljer ut sig eftersom vi oftast använder oss av anställd, utbildad personal. Kanske är det det som gör att föräldrarna på läktaren i ridhuset har så svårt att låta bli att lägga sig i, att de är vana vid att få ta stort ansvar för sina barns idrottande?

Jag försöker att tänka på idrottsföräldrar som en tillgång, som en resurs. Att de är engagerade är ju absolut en fördel, om vi jämför med motsatsen. I andra idrotter är det en självklarhet att föräldrarna står i kiosken när det är match. I ridsporten är vi inte lika hårda med att kräva den typen av insats, kanske för att vår idrott ändå är så pass kostnadskrävande? För att få en ännu bättre och starkare ridsport skulle vi kanske istället lägga den tiden på att utveckla samarbetet mellan ridlärare och ridskoleföräldrar? Det hade åtminstone jag velat göra.id

Throwback

Eftersom min älskade mobil är på lagning (snyft) så har jag fått starta upp min gamla. Hittade en massa roliga bilder, som jag förstås måste dela med mig av.

IMG_0030
Valborgskalas på Klangens 2010. Jag gillar den blonda hårfärgen på mig, kanske skulle försöka färga tillbaka det?

IMG_0235
Jag, CC och ett helt gäng andra goa typer såg Jesper Rönndahl på Sivans. 2010

IMG_0247
Ryttargala 2010, den första för mig.

IMG_0333
Kisar mot vårsolen i Borgholm, 2011. Holgersson är nyinflyttad Kalmarbo, tillika fotograf.

IMG_0367
Tar emot pris för TRS räkning på Riksidrottsmötet i Uppsala 2011.

Det har hänt igen

Minns ni Döden på jobbet? I veckan hände det igen, en ny dödsolycka, på samma företag. Två män drunknade i stenkolstjära. Förstå detta vidriga, att drunkna i tjära? Hur kan det hända? När jag läser kommentarer till artikeln på Facebook skriver människor att det är osannolikt att någon kommer att ställas till svars för dessa människors död. Hur är det möjligt? Något är riktigt fel om människor här i vårt trygga Sverige ska tillåtas dö på sina arbetsplatser, utan att någon får ta konsekvenserna.

I en annan kommentar läste jag att arbetsmiljöfrågor och (döds)olyckor på jobbet inte uppmärksammas så mycket i media, eftersom det anses ”osexigt”. Kanske är det sant. Vi tillbringar så många timmar av vårt liv på arbetet att vi inte orkar bry oss om villkoren för andra när vi väl är lediga. Ändå tänker jag att alla de där timmarna som vi lönearbetar borde borga för ett intresse för arbetsmiljön? Jag får väl erkänna att jag själv inte reflekterade speciellt mycket över arbetsmiljön, annat än kanske den psykosociala och samspelet kollegor emellan, förrän jag blev sjuk. Alla kan inte vara intresserade av allt, eller ta ansvar för allt. Men på högsta politiska nivå, där borde intresset finnas och förtroendet från alla väljare förvaltas. Att förvalta det förtroendet borde i min värld betyda att skydda de som håller ”arbetslinjen” levande.

Nästa sommar, 2014, kommer Arbetsmiljöverket att få ökade anslag, för första gången sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 och genomförde kraftiga neddragningar. Den ökningen behövs och jag kan bara hoppas att den leder till en positiv förändring i det verkliga arbetslivet.

Fredagsgodis för mina öron

Idag är lite som julafton, fast bättre. Jag hade sett fram emot att Jonathan Johansson skulle släppa sin nya skiva den 23 oktober, och så släpptes den på Spotify redan idag 😀 Lyckan! Det blir repeat här i draknästet hela helgen.

Ett språk för de dömda heter albumet och du hittar det här. Mitt favoritspår är än så länge nummer 3, Stormen och vågorna. (Om det inte hade låtit så makabert så hade jag skrivit att jag skulle vilja att Jonathan sjöng den på min begravning. Men det låter ju helt sjukt, så det skriver jag inte.)

ett språk för de dömda

Informationsflöde

Ni som brukar läsa min blogg har säkert märkt att jag ofta skriver om ämnen som jag har läst om i andra bloggar, på Twitter eller i någon tidning. Jag gillar att ha koll, att hänga med. Fast ibland gör det mig stressad. All information som bara sköljer över oss, jag är nog inte den enda som då och då känner att det behövs en paus?

Jag vill ju gärna ha koll, vara uppdaterad om sådant som jag är intresserad av. Men ibland blir det så mycket att jag avstår från att läsa texter som är långa eller krångliga. Det finns en uppenbar risk med att allt blir korfattat och ytligt, en tweet på 140 tecken kan ju knappast gå på djupet för att beskriva något.

Ändå älskar jag ju min dator och min smartphone, att all information bara är en knapptryckning bort. Jag har lärt mig massor av att läsa bloggar och av att följa länkar på sociala medier. Jag älskar att det är så lätt att hålla kontakten och att hålla sig uppdaterad på vad vänner långt borta gör.

Som vanligt är det dubbelt. Ibland är det stressande med all information, ibland är det en tillgång. Jag antar att det är pluggandet som gör att jag blir lite trött också, att läsa så mycket i skolan gör att läsning på fritiden blir allt mer sällsynt. Och även om jag verkligen älskar min smartphone så är den en tidstjuv. Jag läser allt mindre skönlitterära böcker sedan jag skaffade telefonen. Dessa i-landsproblem alltså!