Flickor och deras gulliga ponnyer, eller hur det nu var…

För det är ju bara tjejer som är intresserade av hästar, det vet ju alla. Helt logiskt att döpa bokklubben till Penny Girl. Killar kan väl hålla på med något annat, något killigt? Typ bilar.

20130923-193159.jpg

Det stör mig extra mycket när den här sortens könad reklam riktas till barn. Det ska delas upp och begränsas, redan från start. Varför inte ge alla barn alla möjligheter, oavsett kön? Deppigt.

Annonser

Något om hälsokontroller

Börjar veckan med att läsa den här artikeln. Mycket intressant! Den beskriver alltså en rapport som menar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att hälsoundersökningar för friska personer minskar sjukdomar eller dödsfall. Företag väljer ändå att göra undersökningarna, för att de tycker att det är ett bra erbjudande till medarbetarna. Detta trots att ett större fokus på arbetsmiljön antagligen skulle ha bättre effekt. Hälsoundersökningar för friska personer beskrivs i artikeln som ett slöseri med resurser.

Jag funderar på om detta skulle kunna appliceras på djur, förslagsvis hästar? Det finns ju de som regelbundet gör hälsokontroll av sina hästar, men har det effekt? Jag själv har aldrig gjort det. Jag tänker att det är viktigare att se till att regelbundet träna för en kunnig tränare, att variera arbetet, fodra med foder av god kvalitet och se till att hästen får möjlighet till återhämtning, än att träffa veterinär när hästen är till synes frisk.

Inom ridsporten finns det en mängd ”sanningar” som skiftar beroende på vem man pratar med. Det gäller så väl veterinärvård, som foder och alternativmedicin. Jag, som är en skeptiker, frågar mig alltid: vilka vetenskapliga belägg finns det för en viss uppfattning? Jag tycker också att man ska fråga sig vem det är som tjänar på en viss behandlingsmetod eller på en viss produkt. Det gäller att vara lite källkritisk. Ni vet det här med att om det verkar för bra för att vara sant, så är det ofta det också… 😉

När det gäller oss människor och läkarkontakt så har vi ju alltid möjlighet att säga ifrån och fråga om det är något som känns oklart eller fel. Hästarna är alltid utelämnade till vår välvilja. Därför är det om möjligt ännu viktigare att vara självkritisk, ställa frågor och analysera vilka behandlingar, fodertillskott och träningsmetoder som vi utsätter dem för.

Blue

Fantastisk låt och sjukt snygg video, som får beskriva hur det känns efter den här helgen… Jag vet ju att jag inte borde klaga, men nu när jag ser alla CUS:ares bilder och statusar och tweets från helgen så vill jag bara skjuta mig i huvudet. Hade egentligen ett inlägg om just CUS och ridsporten på gång, men det får bli någon annan dag, nu är jag bara ledsen och vill äta ett kilo godis.

Mvh surast i stan

Blandade känslor

Å ena sidan så känner jag en näst intill religiös tacksamhet över att jag lever och att jag inte brutit nacken, blivit förlamad eller något annat otäckt. Jag hade nog så mycket tur i oturen som man bara kan ha när jag ramlade av i onsdags. Änglavakt, heter det visst. Pratade med en stallkompis som jobbar med försäkringar och hon sa att jag antagligen kommer att få ersättning för hjälm, sönderklippta kläder och sjukhusvistelse. Det är ju rätt schysst ändå. Beställde en ny hjälm i torsdags, den ska komma nästa vecka.

Å andra sidan (jag vet att detta är ett i-landsproblem…) så är det så sjukt deppigt att sitta hemma medan (nästan) alla andra före detta och nuvarande CUS:are är på väg till Strömsholm för att fira CUS 20-årsjubileum. Jag hade sett fram emot det så sjukt mycket och de kommer att ha så kul! Vi inte ens gå in på sociala medier och se uppdateringar därifrån, blir bara avundsjuk och tjurig… Igår tog jag (med lite hjälp) det vuxna och mogna beslutet att stanna hemma och vila huvudet under helgen för att bli riktigt frisk. Jag vet att det är det rätta beslutet, men det känns surt!

Å tredje sidan… så skiner solen och A är hemma och ledig. Det är inte så ofta som vi är lediga samtidigt. Hoppas att ni märker att jag övar mig på positivt tänkande? 😉

Jag önskar att ingen behövde skämmas över smärtan i själen

Nu är jag hemma från sjukhuset och mår efter omständigheterna helt okej. Lite yrsel, illamående och ont i huvud och mjukdelar får jag räkna med, tyckte doktorn. Nu ligger jag i soffan och äter godis och lyssnar på radio. Lär överleva det här också 😉

Men det var faktiskt inte det som jag skulle skriva om. Igår kväll delade jag rum med en person på sjukhuset. Hen hade kommit in på grund av tryck över bröstet och upplevd snabb hjärtrytm. Undersökningarna hade inte påvisat något fel på hjärtat, men trots det fick hen ytterligare en attack av smärta när vi låg i rummet. När sköterskan hade gett smärtlindring tillfrågades patienten om hen ville ha något lugnande, eftersom de inte hade hittat något fysiskt fel. Då blev hen jättearg och skällde ut sköterskan, eftersom sköterskan skulle ha antytt att hen som patient hade psykiska besvär.

Är det så skämmigt, skuldbetonat och jobbigt att få höra att man möjligen kan tänkas lida av psykisk ohälsa/obalans? Inte hade väl patienten blivit arg om någon hade föreslagit att hen kunde tänkas lida av en fysisk åkomma? Jag vill verkligen prata om det här, vill att det ska vara lika självklart att kunna berätta om depression som om hjärnskakning.

För övrigt är jag ganska stolt över hur lugnt jag har hanterat hela den här sjukhusvistelsen. Kanske var bra att jag var lite omtöcknad när jag kom in, så att jag inte hann tänka på min sjukhus-/läkarskräck? Och så hade jag förstås moraliskt stöd av bästa sort från Emelie ❤

@ sjukan

Gårdagens uteritt med fine Rickard the horse slutade med att jag fick åka plingplongtaxi. Min första gång, det var ju lite spännande… Jag minns inte riktigt vad som hände när jag ramlade av, men antagligen blev R rädd för något när vi galopperade. Jag måste ha landat på huvudet, för jag svimmade och kräktes.

Tur i oturen var att A ringde för att fråga om något (jag kommer inte ihåg, utan han har berättat). Jag låg där ute i skogen och han körde till stallet och tog med sig två tjejer därifrån som hittade hästen och ringde ambulans.

Jag har hjärnskakning, men ingenting är brutet och röntgen av huvud och nacke ser bra ut. Har ont i typ varenda kroppsdel dock 😉 Tur i oturen, igen, får man väl ändå säga!

Snälla Emelie kom hit och sällskapade mig igår + hämtade kläder åt mig. Hon tar hand om min lille vovve också, tur att du finns bästa E! ❤

Jag är kvar på sjukhuset, hoppas att doktorn snart kommer och säger att jag får åka hem!

Till sist: ridhjälm är bra grejer. Utan den hade jag antagligen inte kunnat skriva det här. Var rädda om er och era skallar!

Störiga saker i trafiken

Små grejer som kan skapa mycket irritation…

  • När folk ska tanka bilen, gör det och sedan lämnar bilen vid pumpen medan de går och betalar/köper kaffe/kissar. TROR NI ATT DET ÄR EN PARKERINGSPLATS DÄR ELLER??? Så får man stå där och slösa bort sin ungdom i väntan på att få tanka…
  • När man ska cykla över ett övergångsställe och har sänkt farten och nästan stannat och så stannar bilen. Då måste man ta ny fart och stressat vingla iväg  medan bilföraren får vänta.
  • Att det inte finns några mugghållare i min Volvo.
  • Såna här cyklister med tajts. Say no more!
  • Bilister som kör jättelångsamt när det är enfiligt och som gasar när det blir tvåfiligt. Varför gör ni så?
  • Alla som kör fort, nära och som TUTAR när man är ute och rider 😦
  • Ryttare/fotgängare/cyklister i mörkret utan reflexer.
  • När man är ute och promenerar och kommer ikapp en person som går exakt lite för fort för att man ska kunna gå om utan att behöva öka farten, men exakt lite för långsamt för att man inte ska hamna i hens hälar…

Har ni fler saker att fylla på med? 🙂

Dålig arbetsmiljö kan göra oss sjuka

Här är en ganska lång artikel som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Den handlar om att den psykosociala miljön på arbetsplatsen kan leda till sjukdom och långa sjukskrivningar. Extra utsatta är de som biter ihop och inte säger ifrån, eftersom de känner obehag inför konflikter (hej!).

Forskaren i artikeln beskriver hur en engagerad ledning och en stabil organisation som inte tillämpar oändliga förändringsprojekt är den medicinen mot arbetsmiljöproblem. Han beskriver också hur hur viktigt det är med empati (mer vatten på min kvarn!) och lägger också fram något som var nytt för mig: att empatin på arbetsplatsen kan stärkas genom gemensamma kulturupplevelser. Det tycker jag låter jätteintressant. Kultur behöver ju inte vara att gå på opera ihop, utan kanske att lyssna på musik tillsammans, se en (spel)film eller att titta på målningar. Att sedan reflektera kring det för att i arbetsgruppen kunna samtala om något som inte har med jobbet att göra, låter för mig som en utmärkt idé. Det är något som jag skulle vilja testa när jag ingår i en arbetsgrupp igen!

Ibland hör man uttrycket ”vuxenmobbning”. Som om mobbning skulle vara något som endast barn ägnade sig åt. I själva verket är det något som även vuxna far illa av och ibland sker det på arbetsplatser. Jag skulle kanske inte säga att jag blivit utsatt för regelrätt mobbning på jobbet (tack och lov!). Däremot har det hänt att jag blivit lämnad utanför viktiga beslut, fått höra om dem i efterhand och att medarbetare gått bakom min rygg. Bara de ”små” händelserna var fruktansvärda upplevelser som har satt sina spår i mig. Jag känner igen mig i det som skrivs om att när det av någon anledning är turbulens på arbetsplatsen oftare uppstår konflikter än annars. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skilja på konflikter och kränkningar eller personangrepp. Det är skillnad på att vara osams i sak, något som kan lösas genom prat, kompromisser och nya kreativa lösningar och att vara regelrätt elak mot en person. Precis som forskaren tror jag att ”högt i tak” (hu, vad jag tycker illa om det uttrycket!) är bra och att det är stor skillnad på diskussioner och gräl.

Läs gärna artikeln om ni är intresserade och dela med er av era tankar!