Teori och praktik

I helgen har jag varit barnvakt till två gulliga, intensiva barn. Det har varit både mys och o-mys, så att säga. När tvååringen säger ”Jag ÄLSKAR Pinsen” om min hund kan jag ju inte annat än smälta. Lika mysigt var det förstås inte att bli väckt av barnskrik klockan tre i natt…

När jag har med barn att göra tänker jag alltid på hur lätt det är att i teorin har en massa föreställningar om hur man vill göra och vara, som inte riktigt är lika enkla att omsätta i praktik. Det är lite som när jag skriver något snusförnuftigt här på bloggen, för att sedan inse att jag själv kanske inte alltid lever upp till det.

Jag tänker alltid att jag vill vara tillåtande, men tydlig, mot barn. Låta dem få ta egna beslut, inom vissa gränser. Men det är svårt att inte falla för tjat eller gnäll. Att inte gå den bekväma vägen, att behålla tålamodet. Jag är djupt imponerad av alla som vågar bli föräldrar! Det är modigt. Att låna någon annans barn för ett par timmar eller över en helg är ju inte alls samma sak som att ha egna, på gott och ont. Jag känner få människor som har en okomplicerad relation till sina föräldrar, om ens någon? Modigt alltså, att våga skaffa barn.

En annan sak som skiljer teorin från praktiken är ju tiden som man har på sig. Att i teorin sitta och fundera över hur man vill agera och vad man ska säga är ju något helt annat än att reagera i skarpt läge. Då är det bara att göra, att vara snabb.

Nåväl, samtliga inblandade är fortfarande vid liv och familjens hus står kvar. Mission accomplished!

Annonser

One thought on “Teori och praktik

  1. Jag är imponerad av den som vågar ta sig an två ”främmande” (ja, inte främmande men jag saknade ord just) barn över en hel helg! Bra jobbat! Fast jo, såklart, visst är det modigt att våga ha barn på heltid också… Häftigt dock hur vissa saker trots allt bara faller på plats då, när jag fattar hur JAG som förälder faktiskt vill vara, i praktiken just, inte i teorin. Sedan funkar det kanske inte alltid, men huvudsaken är ändå att man blir sams efter en konflikt, tänker jag, och att jag som förälder aldrig håller på med en massa löjlig stolthet och vägrar be om ursäkt (för jo, såna föräldrar finns ju onekligen – som går runt och är långsinta på tvååringar…).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s