Jag är din människa

Få saker kan ge mig så akut ångest som att tänka på att jag med största säkerhet en dag kommer att behöva leva utan min hund. Det är ju naturens gång, att hundar lever kortare liv än människor. Jag börjar gråta bara av att tänka på att Prins en dag ska dö. Igår läste jag en roman där en hund försvann. Det fick mig att känna mig helt tom. P sov bredvid mig i soffan då (i skrivande stund ligger han i mitt knä!) och jag ville bara krama honom och ha honom i famnen resten av livet.

Jag tror att många djurägare kan känna igen sig. För er som inte har djur låter det antagligen helt sjukt… Jag vågar nästan inte skriva det här, men det är ett fåtal människor som betyder mer för mig än vad min Prins gör. Han är så central, så viktig i mitt liv.

Vissa säger att relationen till hunden blir annorlunda om man får barn. Jag funderar på hur det är att ha två hundar? Dubbelt så mycket oro för att förlora dem, eller minskad besatthet när man har två att ta hand om och tänka på?

Prins är min hund, men jag är också hans människa. En människa som har blivit så mycket lyckligare tillsammans med en hund.

IMG_2373 IMG_2390 IMG_2409 IMG_2574 IMG_2615

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s