Vill ni dela med er?

Jag har fått flera positiva kommentarer angående mina inlägg om psykisk ohälsa. Det gör att jag ännu mer känner hur viktigt det är att försöka få bort stigmatiseringen kring detta. Jag har berättat min historia här på bloggen, men skulle vilja göra ännu mer. Därför tänkte jag fråga er läsare om ni är villiga att dela med er av era erfarenheter av psykisk ohälsa? Det kan vara något stort, något litet, något som ni vill slippa bära ensamma, något som ni tror kan vara till hjälp. Det kan vara positiva erfarenheter eller negativa. Allt är välkommet! Självklart får den som vill vara anonym!

Skriv här i kommentarsfältet, mejla mig på elin1985@hotmail.com eller skicka ett PM på Facebook. Om du har en egen blogg kan du skriva ett inlägg och sedan länka till det i mitt kommentarsfält. Jag publicerar sedan era berättelser på min blogg.

Peace! ❤

 

Annonser

Ledstjärna #1

Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden.

Hästvärlden är ju orättvis på så vis att det finns de som har möjlighet att ha egen häst och så finns det de som inte har det. De som har förutsättningar att rida på ridskola, vara medryttare, fodervärd eller skötare och de som inte har de förutsättningarna. Jag har i flera omgångar varit hästägare och är nu fodervärd åt en häst. Jag har ridit på ridskola och jag har jobbat som ridlärare. Jag är säker på att den som har en häst att ta hand om av många andra ses som en förebild. Som bekant gör inte människor som vi säger, utan som vi gör. För mig betyder det att jag i alla lägen måste tänka på att andra kan ta efter mig, när jag hanterar eller rider min häst. Jag vill göra det på ett säkert sätt och på ett sätt som får både häst och människa att må så bra som möjligt.

För mig betyder god hästhantering att kunna läsa av hästens reaktioner och ta hänsyn till hästens naturliga instinkter och behov. Till exempel att inte bestraffa den häst som visar rädsla, låta hästen gå i hage tillsammans med andra hästar eftersom den är ett flockdjur, att vara en lugn men bestämd ledare för hästen.

När jag var yngre hände det oftare att jag tappade tålamodet med hästar och behandlade dem orättvist. Jag hoppas att jag har vuxit ifrån det beteendet idag… När jag tänker på detta med att vara stolt inför omvärlden så tänker jag också att jag skulle behöva öva på att oftare fråga människor varför de hanterar sina hästar på ett visst sätt. Det är nog inte alla som tänker på att de är förebilder och som skulle må bra av att göra det.

Det fina med ledstjärnorna är ju att de är öppna för tolkningar. Vad innebär denna första för just dig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

Ridsportens ledstjärnor

På ridsportforum 2010 hade jag nöjet. att få vara med och ta fram det som skulle bli ridsportens ledstjärnor. Jag tycker att de är otroligt bra och jag tänker på hur coolt det hade varit om vi alla hade följt dem, alltid? Jag kommer att skriva ett inlägg om varje stjärna för att berätta om hur jag tolkar dem. Det första dyker upp här på bloggen lite senare idag.

HÄSTEN

stjärnaJag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden

stjärnaJag behandlar alla hästar med respekt

stjärnaJag ser till att hästen finns i en trygg- och säker miljö och jag reagerar om den far illa

stjärnaJag tränar och tävlar i samspel med hästen och kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av

stjärnaJag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen

MÄNNISKAN

stjärnaJag visar respekt för alla människor

stjärnaJag bekräftar och berömmer andra

stjärnaJag berättar öppet och tydligt om jag har olika uppdrag och roller

stjärnaJag är en god förebild för ridsporten

stjärnaJag tar ansvar och agerar om någon bryter mot våra regler

Källa

Skolstart

Jag har kommit fram till att jag aldrig trivdes så bra med att vara barn. Jag ogillar när andra bestämmer över mig och som barn har man ju ganska lite att säga till om. Åtminstone var det så som jag uppfattade livet på den tiden. Det är skönt att vara vuxen och själv får bestämma när man ska gå och lägga sig, vad man ska äta och vilka man ska träffa. Det är inte så att vuxenlivet är utan förpliktelser, men jag tycker ändå att det är bättre än att vara barn.

I dagarna är det skolstart för många. För egen del är det två veckor kvar innan universitetet drar igång. Jag trivs bra på universitetet, men när jag gick i den vanliga skolan trivdes jag egentligen aldrig särskilt bra. Jag hade svårt att få vänner i skolan, inte förrän i gymnasiet kunde jag känna att jag trivdes med mina klasskompisar.

Jag har alltid varit envis. Mina välmenande föräldrar försökte i lågstadiet få mig att hänga med på fotboll och andra aktiviteter som de andra i klassen utövade. Jag vägrade. Jag ville ju bara vara i stallet. På så vis gjorde jag det svårt för mig, men samtidigt kan jag som vuxen tycka att ett så pass litet barn inte ska behöva kompromissa med sina intressen för att få vänner.

Jag hade lätt för mig i skolan. Plugghäst i dubbel bemärkelse, höhö. Det är ju sällan populärt bland klasskamraterna att vara bra i skolan. Det blev inte bättre av att lågstadiefröken inte var så väldigt pedagogisk, utan läste upp resultaten högt inför klassen. Det skapade duktighetskomplex hos mig, samtidigt som klasskamraterna blev avundsjuka. Jag tyckte att jag inte var tillräckligt bra och de tyckte att jag var för bra. Jag var känslig, jag är känslig, men då kunde jag inte på något vis se det som en tillgång. Jag var känslig och skolmiljön var hård. Det blev inte bra för mig, det kändes inte bra inuti.

Jag kände mig ofta fel och konstig i skolan. Var mån om att passa in, men var för blyg för att riktigt lyckas. Jag hade orimligt höga krav på mig själv resultatmässigt. En föreläsare som vi hade på universitetet berättade att han tycker att tonåringar i högstadieåldern är fantastiska. Fantastiska, men de borde inte gå i skolan de åren, de borde göra något annat! Jag kan hålla med, kan tycka att det är viktigare att utveckla trygga och empatiska individer med god självinsikt än att lära dem Europas floder. Jag gissar dock att Jan Björklund inte håller med mig på den punkten…

Naturligtvis var skolan inte bara förfärlig. Det jag minns som mest positivt är kompisarna som jag fick i gymnasiet och så de lärare som var engagerade och som såg oss som individer, som uppmuntrade och som såg våra kvaliteter. Jag tror att min skoltid hade kunnat bli mindre besvärlig om jag hade fått träffa fler sådana vuxna. När jag tänker på att jag som barn såg mig själv som utelämnad till de vuxna, till deras goda vilja, då blir jag ännu mer övertygad om att vuxna i skolan måste vara där för att de tycker om barn och ungdomar. Annars är de på fel plats.

Det händer att jag får tillbaka känslan av att vara fel och annorlunda, att det känns som att jag är tillbaka där prestation är det enda som räknas och där jag inte hör till. När jag känner så, då vet jag att det är dags att göra något åt det. Nu när jag är vuxen behöver det inte vara någon annan som beslutar om att jag ska byta miljö. Jag kan göra det själv. Det är förstås inte smärtfritt, men den smärtan är övergående. Jag har lovat mig själv att aldrig bli kvar i en miljö där jag riskerar att bli bitter.

Så, om du går tillbaka till skolan eller jobbet och känner att det är fel. Att du är på fel plats. Att du vantrivs, att ingen förstår dig, att du inte kommer till din rätt. Att du sitter fast och att du vill därifrån. Känn då hur jag skickar all pepp och uppmuntran som jag kan uppbåda så här över Internet, peppen för att du ska våga stå upp för dig själv och testa en ny väg i livet!

Att tala är guld och diamanter

Jag är jättebra på att ge svar på tal. Skoja bara. Det är jag inte alls. Jag är jättebra på att i efterhand komma på vad jag borde ha sagt. Typ så här:

Äldre person (vet inte om det är en ursäkt/förklaring? Åldern alltså) apropå friidrotts-VM: ”Afrikaner springer ju snabbt”.
Jag sa: ”Hehe” (generat skratt)
Jag borde ha sagt: ”Hur menar du nu? Du tycker inte att du generaliserar lite?”

En person till ett gäng barn: ”Tjejer, kan ni inte gå iväg och leka? Ni kan smyga på killarna!”
Jag sa: Ingenting
Jag borde ha sagt: ”Hur menar du nu? Är inte tjejernas lek lika viktig som killarnas, varför ska de bara titta på istället för att vara med?”

Person som jag var kär i: ”Jag tycker om dig, men…”
Jag sa: Ingenting. Gick hem och grät i ett dygn.
Jag borde ha sagt: ”Vad menar du? Vad betyder jag för dig? Du sa att du aldrig medvetet skulle såra mig, men nu är jag jätteledsen.”

Annan hundägare då min hund juckar på henoms hund: ”Sluta med det där. Inga bögerier här!”
Jag: Skrattar generat och tar undan min hund.
Jag borde ha sagt: ”Det där är ett dominansbeteende, det har ingenting med sexualitet att göra. Dessutom ogillar jag ditt nedsättande språk.”

(Ett annat alternativ hade varit att i samtliga fall vråla HÅLL KÄFTEN!!)

Det är ett projekt. Men jag övar på att stå upp för mig själv!

Att vara hästen värdig

Det finns så mycket som är bra med ridsporten.  Jag tycker att det är fint att ridsporten har gett mig många vänner i olika åldrar, att det inte spelar någon roll hur gammal någon är, det går ändå bra att umgås på lika villkor. Män och kvinnor tävlar tillsammans, mot varandra, på samma villkor, i samma klasser. Det går att utöva ridsport som elitidrott eller som motion långt upp i åldrarna. Det går att börja som nybörjare när man är barn, tonåring eller vuxen. Vi har i Sverige ett unikt system där vi kvoterar in ungdomar på alla nivåer i organisationen, vilket har lett till ett starkt ungdomsinflytande. Inte minst så har vi den unika varelsen hästen att få umgås med i vår sport. Jag älskar hästar, älskar att få vara med hästar.

Det finns de som tycker att ridsport är djurplågeri. Att vi inte borde få använda hästar till ridning. Att ridskolor borde stängas, tävlingar med hästar förbjudas och att allt det som kan ses som positivt med ridsporten inte väger upp att djuret hästen används för människans nöje, välmående, motion och tävling.

Vi som håller på med ridsport avfärdar ofta de personerna. De tillhör kanske en djurrättsorganisation och vi tycker att de har fått allt om bakfoten. Jag tror att det är det sämsta som vi kan göra, att bemöta dem som okunniga. Istället har vi en pedagogisk uppgift i att förklara hur vår sport, vår hästhållning och vår egentillsyn fungerar. Jag ska återkomma till detta längre fram i inlägget.

För att vi som ridsportare ska bli trovärdiga när vi ”tar debatten” som det heter, måste vi först se till att sopa rent framför egen dörr. Vi måste behandla våra hästar med kärlek och respekt. Alltid. Vad som är kärlek och respekt kan ju förstås diskuteras, det lär antagligen finnas lika många åsikter som det finns hästmänniskor. Jag tänker inte skriva om täcke på eller av, skodd eller oskodd häst, lösdrift eller uppstallning. De frågorna kan vi diskutera en annan gång. Det jag tänker på är större och mer övergripande saker. Som att alltid se till att vi följer djurskyddslagen. Att hästar inte lider. Bara om vi ser till att skydda våra hästar från lidande och hanterar dem på ett positivt och respektfullt sätt är vi värdiga att använda dem till vår sport. Egentligen skulle ju de kraftfulla hästarna kunna kasta av oss och fly från oss vilken sekund som helst. Det enorma förtroende som de ger oss när de släpper upp oss på deras ryggar, det måste också förvaltas.

Jag tror också att många av oss ryttare (mig själv inräknad!) behöver bli ännu skickligare. Som en klok tränare brukar säga: ”Alla hästar ska kunna ridas på tränsbett”. Genom mjuk och fin ridning som ger glada och positiva hästar som inte protesterar, utan lyder ryttarens hjälper med en positiv attityd kan vi visa och professionella gentemot dem som kritiserar oss. Här gäller det att kunna ta sig an uppgiften med en stor portion ödmjukhet.

Detta med pedagogiken då? Jo, vi måste ju förklara vad vi gör och varför vi gör det. Hästar är stora djur, de väger ett halvt ton, eller mer. Dessutom är de bytesdjur och beter sig på ett annat sätt än de vanligaste husdjuren, hundar och katter som är rovdjur som vi. För att kunna hantera hästar utan risk krävs kunnande om hästens språk och signaler och hur man läser av dessa. Det kan också krävas en del utrustning och hjälpmedel och det får vi ibland kritik för. Där måste vi kunna förklara, varför just det bettet, varför ridspö, varför sporrar? Vi blir inte trovärdiga om vi inte själva vet varför vi gör saker och hur det påverkar hästen. Om det är ett stort tevesänt mästerskap som högst troligt lockar en hel del oinsatta tittare, då behöver expertkommentatorn reagera om någon agerar på ett sätt som är olämpligt, till exempel använder ridspöet för mycket och för hårt.

Vi måste tänka på vilket språk som vi använder. Ridsporten bygger på en militär tradition, vilket gör att det språk som används under ridlektion kan låta hårt. Då får vi igen se till att förklara varför, vad orden betyder och varför vi har behållit dessa gamla termer genom åren.

Jag säger inte att det som jag har beskrivit ovan är enkelt. För några är detta självklart, men jag tror nog att många av oss ridsportare kan se en och annan framför oss som inte behandlar hästar med respekt.

Har ni tänkt på hur ni ska svara om någon anklagar er för att behandla hästar illa, bara genom att rida på dem, genom att utöva den sport som vi alla älskar? Om någon kallar er djurplågare, vad säger ni då? Jag tror, tyvärr, att det är värt att ta sig en funderare på.

CIMG0239 IMG_0110

My point exactly

Übersmarta Michaela som (bland annat) bloggar på Hej Blekk! skrev så här idag.

Det är ju exakt det jag menar!!

Jag har stunder, timmar. dagar! då jag känner mig tjock och ful och fel. För att bryta det brukar jag försöka tänka att jag inte vill att någon annan ska sko sig på min ångest. Jag vill inte låta människor med tvivelaktiga motiv (läs tjäna fett med pengar) på att jag mår dåligt. När jag tänker så, då blir det enklare att fortsätta trivas med mig själv. Då får jag motivation att även i framtiden vinna de dagliga striderna som jag har att utkämpa.

Måndag

God förmiddag blåggen!

En fin sak med att jag har jobbat hela sommaren är att nu, när ni andra börjar jobb och skola, då är jag ledig två veckor. Ledig måndag alltså! Jag är hemma i min lägenhet för att städa och fixa lite. Har bott hos pojkvännen typ hela sommaren och inte orkat bry mig om hur det ser ut här. Dock är det lite oklart om det kommer bli så mycket gjort idag… Solen skiner ju ute!

Idag tänker jag på vilka uppfinningar som jag inte kan vara utan:

  1. Min smartfån. Say no more. Vad skulle jag göra utan den? Vad gjorde jag innan den fanns? Att kolla Facebook, lyssna på Spotify, spela Wordfeud (ja, jag gör fortfarande det!), kolla bloggstatistiken, väderappar, Tradera, Blocket och allt annat som jag måste ha tillgång till. Dygnet runt, över allt.
  2. Torrschampo. Alltså, vet ni hur skönt det är att ha hår som ser rent ut, utan att behöva tvätta det? Bästa grejen!
  3. Robotdammsugare. Finns hos ovan nämnde pojkvän. Att slippa städa mer än nödvändigt kan ju vara bland det bästa som har hänt mig. Har hört att det ska finnas något liknande som svabbar golven, JA TACK!

Tro, hopp och… fördomar?

Hörde följande konversation idag, mellan två personer av äldre årgång:

”Han har fullt med tatueringar och säkert flera kilo ringar i ansiktet!”
”Jaha, är han sjöman?”

Alltså, vad är det som är så provocerande med tatueringar? Varför tror så många i mina föräldrars generation (födda på 50-talet) fortfarande att det bara är sjömän som har dem? Tatueringar och piercings är väl inte superexotiskt, om man inte bor under en sten i skogen? Förutom de som tror att bara sjömän är tatuerade så finns det (ny)moralister som tycker att tatueringar är trashigt och signalerar underklass. Vad är grejen med den dömande attityden?

Jag vet att hjärnan vill kategorisera människor som vi möter, för att det inte ska bli kaos bland de små grå. Jag hävdar ändå, återigen, att det vore så häftigt att ha en helt fördomsfri syn på andra.

Jag förstår att tatueringar och piercings för vissa är ett sätt att sticka ut på. För andra ett sätt att passa in i en speciell grupp och visa sin tillhörighet där. Några kanske medvetet vill provocera? Jag tänker ändå att istället för att tänka ”Sjöman! Kriminell! WT!” så borde hjärnan kunna programmeras att tänka ”Intressant!”.

Själv har jag inga tatueringar. Än. Jag väntar nämligen på att min kamrat Emmie ska rita en cool, men ändå söt drake till mig… 😉

It’s my party (and I cry if I want to)

Det fina med att ha en blogg är ju att jag kan skriva om precis vad jag vill. Går jag och tänker på något så kan jag skriva om det och sedan får den som vill läsa.

Jag är till min natur analytisk. Jag gillar att vända och vrida på saker. Igår fick jag en del kommentarer om att jag tänker för mycket. Jag vill faktiskt protestera! Jag som brukar hävda att alla har rätt till sina känslor kan väl också få ha rätt till mina tankar? I gårdagens inlägg försökte jag beskriva en struktur, genom ett exempel ur det verkliga livet. Jag hade inte valt det exemplet om det hade gjort mig olycklig.

Ni vet det här med att försöka hitta individuella lösningar på strukturella problem? Typ som när någon säger ”men vaddå Sverige är ju visst jämställt! Jag och min partner delar alltid på disken!”. Då är man så inne i sin egen värld att det inte går att se utanför den. Som om de samhällsproblem som ett ojämställt land har kan lösas av att ett par delar på hushållsarbetet. Det är inte fel att börja gräva där man står, men ska man komma någon vart så tycker jag att man samtidigt behöver blicka utåt.

Genom att analysera min egen situation och mina egna privilegier så kan jag också förstå omvärlden, upptäcka vilka strukturer som får mig och andra att tänka på ett visst sätt. Det vill jag ha bloggen till, take it or leave it!