It’s my party (and I cry if I want to)

Det fina med att ha en blogg är ju att jag kan skriva om precis vad jag vill. Går jag och tänker på något så kan jag skriva om det och sedan får den som vill läsa.

Jag är till min natur analytisk. Jag gillar att vända och vrida på saker. Igår fick jag en del kommentarer om att jag tänker för mycket. Jag vill faktiskt protestera! Jag som brukar hävda att alla har rätt till sina känslor kan väl också få ha rätt till mina tankar? I gårdagens inlägg försökte jag beskriva en struktur, genom ett exempel ur det verkliga livet. Jag hade inte valt det exemplet om det hade gjort mig olycklig.

Ni vet det här med att försöka hitta individuella lösningar på strukturella problem? Typ som när någon säger ”men vaddå Sverige är ju visst jämställt! Jag och min partner delar alltid på disken!”. Då är man så inne i sin egen värld att det inte går att se utanför den. Som om de samhällsproblem som ett ojämställt land har kan lösas av att ett par delar på hushållsarbetet. Det är inte fel att börja gräva där man står, men ska man komma någon vart så tycker jag att man samtidigt behöver blicka utåt.

Genom att analysera min egen situation och mina egna privilegier så kan jag också förstå omvärlden, upptäcka vilka strukturer som får mig och andra att tänka på ett visst sätt. Det vill jag ha bloggen till, take it or leave it!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s