Femte delen

Det vänder!

Ibland var jag otröstlig hos terapeuten, jag tänkte att det aldrig skulle gå över, att jag aldrig skulle må bättre. Hela världen var svart, att tänka på framtiden var som ett skämt. Min snälle doktor på vårdcentralen oroade sig över att han inte kunde hjälpa mig tillräckligt mycket och ordnade remiss till psykiatrin. Jag testade olika mediciner i olika doser. Till slut hittade vi rätt. Det gick åt rätt håll.

I mellandagarna 2011 bestämde jag mig för att lämna chefsvikariatet, som jag hela hösten hade behållit, sjukskrivningen till trots. Det ledde till en dipp i måendet, för ögonblicket. På längre sikt var det bra för mig, men det visste jag förstås inte då.

Min kloka vän hade långt tidigare föreslagit att jag skulle skaffa hund, för att känna mig mindre ensam. I slutet av januari 2012 flyttade Prins in hos mig. Min tibetanska spaniel är min terapihund. Om jag ska rangordna vad som fick mig tillbaka på banan så säger jag 1 medicin, 2 Prins och 3 terapin. Den fysiska kontakt som den lille valpen gav mig var något som jag inte ens hade tänkt på att jag saknade. Att ha häst är annorlunda, den sover inte i sängen om natten och kan inte följa med överallt. Tack vare Prins började jag prata med främmande människor, fick jag kontakt med mina grannar och började jag gå kurser för att lära mig mer om hundar. För mig är han den mest betydelsefulla lilla hund som finns.

Sakta blev det bättre under våren. Samtidigt kände jag mer och mer att jag vantrivdes på jobbet. I april ansökte jag till universitetet och samtidigt bad jag om att få ta ett studieuppehåll från jobbet. Från och med september skulle jag bli student.

Som vanligt poängterar jag att det som är rätt för mig inte behöver passa andra. Men för mig var detta spårbyte helt nödvändigt. När jag träffade psykologen första gången efter sommaruppehållet sa hon att ”du är som en helt ny Elin”. På sätt och vis är jag väl det. Ny, men med gamla erfarenheter att lära av.

”Inte nu, kanske sen, kommer jag tycka att allt dåligt för med sig nåt gott”

Jag önskar att ingen ska behöva må som jag har mått. Alla de saker som jag har lärt mig under sjukdomstiden (ska skriva mer om det i ett annat inlägg), alla de sakerna önskar jag att jag hade kunnat lära mig på något annat sätt. Ett sätt som inte hade inneburit så mycket svärta, ångest och destruktivitet.

Det goda i det dåliga är att jag, som hade kämpat med mitt mående så länge, äntligen tog hjälp när jag blev ordentligt sjuk. Jag är innerligt tacksam över att jag tog emot den hjälp som erbjöds, även om det tog en liten tid för mig att få förtroende för mina vårdgivare. Ingen vet hur det hade gått annars, men jag tror inte att jag hade mått så pass bra som jag gör nu om jag inte hade fått hjälp.

Annonser

One thought on “Femte delen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s