Tredje delen

Sjukskriven

Jag hade knappt haft en enda sjukdag tidigare. Gick till jobbet i alla lägen. Bet ihop, åt Alvedon, sa sällan nej till extrapass. Jobbade uppemot 60 timmar per vecka i perioder. Var stolt över det. Tyckte att de som stannade hemma med förkylning var lata. Koketterade med hur mycket jag orkade. Betedde mig precis som jag blivit uppfostrad, som Luther och Jante och alla de andra förväntade sig av mig.

Jag tyckte om Elin-på-jobbet. Andra tyckte om henne. Om jag inte jobbade, vem var jag då? Mitt arbete var det absolut viktigaste i hela världen för mig. Mot bättre vetande tackade jag ja till ett chefs-vikariat. Jag ville inte ha det. Jag tog det ändå, för jag var lojal med organisationen. Alla andra sa att jag skulle klara det. Men det gjorde jag inte.

Istället blev det ett års sjukskrivning, av varierande grad. På halvtid, heltid, halvtid igen och så 25%. Att jag inte fixade vikariatet, det skaver än. Hade jag haft min ordinarie tjänst, så kanske inte sjukskrivningen hade blivit så långvarig. Jag vet att det inte tjänar någonting till att spekulera.

Jag önskar att min arbetsgivare hade gett mig mer stöd under min sjukskrivning. Jag var otroligt ensam i jobbsituationen. Efter att jag äntligen hade vågat berätta för kollegor och andra nyckelpersoner på arbetsplatsen kändes det faktiskt inte så värst mycket bättre. Jag vet att sjukdomen kan ha förvrängt min världsbild, men jag upplevde det som att alla andra såg mig lika misslyckad som jag såg mig själv. Det var förödande för självkänslan.

När jag började bli mer stabil och sjukskrivningen gick mot sitt slut valde jag att lämna den dåvarande arbetsplatsen. Det beslutet är jag glad för, för jag tror inte att jag hade blivit frisk om jag hade stannat kvar. Jag är inte bitter eller arg på någon person som fanns på jobbet, jag önskar bara att fler arbetsgivare och medarbetare hade kunskap om psykisk ohälsa i arbetslivet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök på hjarnkoll.se. Förutom bra material på sajten finns också skrifter att beställa, skrifter som borde finnas på varje arbetsplats.

Det positiva i allt detta är att jag har börjat intressera mig för arbetsmiljö. Efter avslutade universitetsstudier skulle jag gärna vilja jobba med något som har med arbetsmiljö att göra.

Annonser

5 thoughts on “Tredje delen

  1. Puh! Och så känslan av misslyckande mitt i allt 😦 Associerar till när jag pluggade 100%, tog ett lärarvick (som jag pendlade till) på 40% samt jobbade extra på Skansen (våren 2008). Helt plötsligt sa det verkligen pang. Problemet är väl att man just när man är inne i sånt där inte heller är mottaglig för andras varningar (om man skulle få några). Är man en sådan person måste man på något vis krascha för att själv fatta att det är dags att sätta stopp. Jag har dock inte riktigt fattat än, i mitt huvud tror jag fortfarande det är okej att jobba heltid, ha en unge och engagera mig i ett par föreningar. Men – tack och lov har EN del av min hjärna insett att det är fel så något bättre är jag på att sakta i backarna, även när omvärlden pressar på. Bra att du verkar ha blivit klokare i alla fall 🙂

    • Det är ju så lätt att pressa på, för det är så mycket roligt som man vill göra! Jag märker direkt när det har varit för mycket, då blir det ett ”zombie-dygn” när jag inte orkar något. Det gäller bara att sätta stopp innan jag är där.

  2. Tack för att du delar med dig av din historia. Och Hjärnkoll är så himla bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s