Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

Skammen

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var att jag började lessna på att gå runt och skämmas. Jag har varit otroligt restriktiv med vilka som har fått veta om att jag har/har haft depressioner. När jag nu börjar må bättre så tänker jag att det finns fan ingenting att skämmas för!! Var och varannan har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. De kan vara självupplevda, eller genom någon nära och kär.

I januari 2011, när jag tog min första kontakt med sjukvården så var jag inte riktigt säker på om de skulle ta mig på allvar. Jag tänkte att jag borde kunna rycka upp mig, utan deras hjälp. Men de såg mig, rakt igenom så har de flesta av mina kontakter inom vården varit fantastiska. Jag fick medicin och jag fick samtalsstöd. Läkaren frågade mig hur jag såg på sjukskrivning. Jag vägrade. Om jag gick hem från jobbet, då skulle ju andra få veta. Det fick bara inte hända!

Jag medicinerade och ni som har ätit eller äter antidepp vet att de för med sig en hel del biverkningar. För mig var det trötthet. En massiv, förlamande trötthet, som gjorde mig till en zombie. Men jag skulle bara jobba, för ingen fick ju veta! Det var det hemligaste av hemliga. Jag är bra på att låtsas. Jag tror inte att någon, som inte känner mig väldigt väl, kunde märka på mig hur dåligt jag mådde. Jag höll fasaden uppe.

Sommarsemestern hjälpte inte mot tröttheten eller gråtattackerna. Jag åt medicin, men inte rätt sort, än. Terapeuten hade semester. När jag hade jobbat ett par dagar i augusti 2011 bröt jag ihop och insåg att jag aldrig skulle orka jobba heltid. Jag fick en akut läkartid och blev sjukskriven 50%. Fortfarande skämdes jag något så fruktansvärt, jag ville inte att någon av mina arbetskamrater skulle få veta varför. Så jag berättade inte. Det ledde naturligtvis till noll förståelse och jag försökte klämma in alla uppgifter som jag gjort på min heltid på hälften som många timmar. Det blev inte bättre.

Till slut hittade jag en person relaterad till arbetsplatsen som jag kände förtroende för. Med hennes hjälp vågade jag berätta för arbetskamraterna. Det hade då hunnit bli höst. Jag skämdes än. Med terapeuten pratade jag om att jag borde skaffa fler sociala kontakter, fler människor att lita på. Det gick trögt. Först när det började vända, när vi hade hittat rätt medicin och dos, när jag började bli stabil, vågade jag sänka garden lite.

För mig grundar sig skammen i att jag är en ganska sluten person, jag har integritet och jag ogillar att andra vet för mycket om mig. Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig eller se mig som en belastning. Inte heller ville jag bli stämplad som psykfall. Idag, när jag är lite mer öppen och pratar med andra, så märker jag att det finns så många fler som varit i min situation. Jag vill hjälpa till att få bort  det stigma som finns kring psykisk ohälsa. Jag vill att fler ska känna att de inte har något att skämmas för.

Att inte skämmas och att inte ljuga är en liten strid som jag måste utkämpa med mig själv varje dag. För bara någon vecka sedan ljög jag när jag svarade på frågan om jag har några sjukdomar. Jag har ljugit för tandläkaren angående om jag äter några mediciner. Men jag ska vinna den striden, kampen mot skämsdjävulen.

Annonser

9 thoughts on “Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2)

  1. Sara skriver:

    Du är väldigt fin som delar med dig! Tror att du kan hjälpa många andra i liknande situationer. Önskar dig det bästa!

  2. Petra skriver:

    Du är modig och du berättar från hjärtat. Det kan inte bli annat än skämsfritt ! Det är många som känner igen sig och du sporrar nog mer än ngt annat att våga stå upp för den man är ! Stor kram och din/vår dag tillsammans innan sommaren känns fortfarande mkt levande !

  3. Åsa skriver:

    Angående rubriken så har Winnerbäck skrivit SÅ många bra texter! Ett av mina favoritcitat är: ”Jag är en vardagens person som känner höstens misär, du kanske inte skrattar jämt, men du får ta mig om du vill och som jag är.” Tycker att det beskriver depression väldigt bra. Man orkar inte ha på sig den glada masken hela tiden, men de som står en nära accepterar och orkar med det, och tar en som man är.

  4. […] Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 2) från den 4 augusti. […]

  5. Emelie skriver:

    Jag delar lite samma erfarenheter som du, att öppenhet är okej och att vi inte ska skämmas. Jag har tyvärr också sedan jag fick min depression 2008 varit med om att diskvalificeras på grund av den. Jag har valts bort och inte setts som pålitlig endast på grund av depressionen. Läkare har inte tagit mina andra, fysiska, problem på allvar. Det har gjort att jag återigen slutat vara öppen med depressionen, inte av skam utan för att värna mig själv mot alla fördomar från omgivningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s