Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

Sedan tidiga tonåren har jag drabbats av återkommande depressioner. Det tog mig många år att förstå att de där perioderna av nedstämdhet inte vara normala svängningar, sådana som vi alla drabbas av. Jag hade hunnit fylla 26 när jag till slut förstod att jag var sjuk. Jag hade medicinerat och gått i terapi i några månader när jag beklagade mig över min trötthet inför terapeuten. Jag sa något i stil med ”jag förstår inte att jag är så trött hela tiden, en vanlig åtta-timmars dag på jobbat ska man ju orka med?” ”Om man är frisk ja”, sa hon.

Först då förstod jag. Jag är sjuk, det är något som är fel, på riktigt. Jag är inte lat eller gnällig, jag behöver inte bara rycka upp mig. Jag är sjuk, men jag har också turen att ha drabbats av en sjukdom som är behandlingsbar.

Jag har en psykisk sjukdom. Den heter depression och jag håller den under kontroll med hjälp av medicin. Idag har jag varit symptomfri i nästan 14 månader. Det är den längsta perioden sedan det började. Jag tänker nu ägna några inlägg åt att berätta om hur det var och är, för mig.

Början

Hösten 2010 var otroligt intensiv. Jag flängde och for, jobbade mycket, gick roliga kurser, var på givande konferenser. Det var inget konstigt med att ta tåget från Stockholm 05.21 för att sedan åka direkt från stationen i Växjö till jobbet och jobba tio timmar. Jag orkade. Det fanns alltid lite extra energi att plocka fram. Jag hade inte en enda hel-ledig helg mellan september och jul, det skröt jag med. Jag pallade hur mycket som helst. Det hade jag alltid gjort.

I november var jag i Jönköping på en konferens där jag uppfattade stämningen som obehaglig. När jag kom hem sjönk jag ihop på mitt hallgolv och grät. I fyra timmar. Någonting gick sönder, inuti. Någonstans där i november började tröttheten visa sig. Det syntes utanpå att jag var trött, det hade det aldrig gjort tidigare. Inte så här. Jag tänkte att det var hösten, att det var oron inför chefsvikariatet som jag skulle hoppa på nästa sommar. Jag tänkte att det skulle gå över av sig självt, som alla andra gånger förut.

Ingen annan skulle förstå, och ingen annan skulle gå en meter för mig, jag behöver dig

(som Jonathan Johansson sjunger). I januari 2011 kunde jag inte längre hålla uppe skådespeleriet inför bästa vännen. Jag bröt ihop och grät flera timmar, några av timmar och åter timmar som jag har gråtit inför henne. Jag frågade henne om det var normalt att må så här, för jag visste verkligen inte. För mig var det ju normalt, att vara så ledsen att jag grät varje kväll, att jag ofta funderade på om det var värt att leva vidare över huvud taget.

Hon svarade att nej, det är inte normalt. Hon sa att det var dags för mig att söka professionell hjälp. Hon såg till att jag gjorde det. Det är det finaste som någon någonsin har gjort för mig. Hon är fortfarande min allra bästa vän i hela världen.

Annonser

7 thoughts on “Jag kan leva som vem som helst, om jag tar mina mediciner (del 1)

  1. Sussie skriver:

    Fina Elin! Jag har (är?!) varit där oxå…. Vi är så många som går runt och döljer/är ovetandes….
    Glad att du har haft goda vänner omkring dig, alla har ju inte det :/
    Kram

  2. Elina A skriver:

    Visst är det en underlig upptäckt, när man inser att det finns en tillvaro som innebär något annat än att tänka på döden, vara oförklarligt ledsen och känna mindervärdeskänslor: ”Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra”.

    Jag har ju sedan tioårsåldern trott att detta var min personlighet – när det faktiskt varit en sjukdom. När man sedan kommer upp på en någorlunda nivå i måendet har man många år att ta igen när det gäller att hitta vem man är… utan depressionen.

    Är glad att du är symptomfri!

    • Åh, Elina, vad jag glad jag blir över att du har läst och kommenterar! Tänker på dig med jämna mellanrum och undrar hur du har det?

      Jag tycker att vi borde prata mer om skillnaden mellan ”vanlig” tonårsdepp och psykisk sjukdom. Lärare, föräldrar, idrottsledare och så vidare skulle lättare kunna upptäcka det hos barn och ungdomar som de träffar. Upptäcka och hjälpa till med att hitta rätt hjälp.

      Tack!

  3. Blä… känner lite att ”det där är ju jag” fast jag vet inte riktigt om jag kan gå så långt att jag erkänner för mig själv på riktigt, eller vad jag ska säga. Jag tänker definitivt att det är min personlighet att köra järnet gång på gång och sedan lipa som fan och halvdö efter ett tag. Igen och igen… och den där tröttheten! Avskyr.

    Fint att du berättar om detta! Och vad härligt att du – åtminstone just nu – mår bättre. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s