Det här var åren när jag sa ja till allt, utan förbehåll. Det ledde bara till problem som var långt bortom min kontroll.

Jag har ett minne från lågstadiet. Varje fredag hade vi rättstavning. Språket och jag har alltid varit vänner och jag var bra på att stava rätt. Ofta hade jag alla rätt på rättstavningstestet. En gång hade jag ett (1) stavfel. Vår fröken berättade (triumferande, om jag minns rätt?) för hela klassen att Elin hade stavat fel. Jag gick hem och grät i sängen under snedtaket.

Den lilla historien är symptomatisk för hur jag har fungerat i skolan och på jobbet. Jag vill vara bäst. Ha alla rätt, vara snabbast med att göra arbetsuppgifter. Triggas av beröm från läraren eller chefen. Ett misslyckande, i andras ögon ett obetydligt fel, har för mig varit en anledning till ältande och självbestraffning.

Länge levde jag för mitt jobb. I flera års tid var jag övertygad om att min enda positiva egenskap var att jag var bra på att jobba.

Och jag jobbade. Hårt, länge, mycket. Tackade sällan nej till extra timmar. Tyckte att jag var duktig som ”bet ihop”, tog en Alvedon och gick till jobbet, istället för att hålla mig hemma när jag kände mig febrig. Kryddade jobbande med ideella uppdrag. Var duktig. Hade ångest och mådde dåligt när jag var hemma och ledig. Kände mig sedd och omtyckt på jobbet, fick kickar av att höra hur snabb jag var, hur mycket jag hann med, hur pålitlig jag var. Var intill döden lojal med min arbetsplats. Lyssnade inte på de som tyckte att jag borde ta det lugnare.

Och så gick det som det gick. Med hela självbilden byggd runt jobbet, mitt värde i mina egna ögon endast bestämt av mina prestationer. Det blev en Krasch.

Det är nu nästan två år sedan och jag börjar kunna se världen på ett annat sätt. Jag har fortfarande uppskattning från andra som en stark drivkraft, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv. Det är okej med lediga dagar. Det är okej att inte orka städa lägenheten och det är okej att vara några minuter sen till jobbet lite nu och då. En annan viktig del i det hela, för att jag ska orka jobba, är att jag har hittat ett jobb utan stresskultur. Tiderna där är regelbundna. Fika- och lunchraster finns inlagda i schemat, det är inte okej att hoppa över dem. Det viktiga på mitt sommarjobb är inte att leverera, utan att vara närvarande. Att vara med omsorgstagarna, att bry sig om dem och att möta dem där de är. Hur jag som person presterar i övrigt är inte så viktigt.

För några år sedan hade jag nog fått stressutslag av det lugna tempot på det här jobbet. Idag passar det mig utmärkt. Det är en av de pusselbitar som är viktig för att jag ska kunna hitta balansen. Privatlivet är annan sådan pusselbit, men det kanske jag berättar med om en annan gång… 🙂

Jag är glad för att jag vågade byta spår, att jag gav mig själv en ny chans. Jag har erfarenheter att lära av och nya möjligheter att ta till vara. Jag tror att det ordnar sig.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s